Den kraftige mannen i överrock klev på spårvagnen vid Tegelbacken i Stockholm klockan 01.02 efter att ha tillbringat kvällen med gästande norska statsråd. Han klev av vid Ålstensgatan och föll till marken. Radiopolis och ambulans kallades till platsen. På Sankt Görans sjukhus kunde man bara konstatera att mannen vad död.
Han hette Per Albin Hansson, var statsminister och ledare för det socialdemokratiska partiet.
Vem skulle nu ta över? Det hetaste tipset var att socialreformatorn Gustav Möller som hunnit bli sextiotvå. "Partitaktiskt är jag den rätta lösningen", sa han vid interna samtal. Men mäktiga män (det var ju nästan bara gubbs på den tiden) ville satsa på en långsiktig lösning. Ernst Wigforss trodde inte på Möller.
Så blev det Tage Erlander, en fyrtiofemårig värmlänning.
Hans förhållande till Möller blev kyligt. Erlander var pryon som tog över.
Den borgerliga pressen undrade vad det var för knarrig akademiker arbetarepartiet släpat fram. Ja, även en del i de egna leden ruskade på huvudet åt den gänglige värmlänningen.
Men det gick ju bra. Erlander satt kvar till 1969. Det rekordet kommer att stå sig (jag räknar bort alla folkkommissarier och fascistgeneraler som inte låtit folket välja fritt).
Håkan Juholt har aldrig varit statsråd men är sedan många år en tung riksdagspolitiker, dessutom ordförande för det socialdemokratiska Kalmardistriktet. Om kongressen så beslutar blir han kandidat till statsministerposten år 2014 och får anses ha goda chanser att nå ända fram till Rosenbad.
Vid sin sida får Juholt den meriterade Carin Jämtin, som tackade nej till partiledarposten då Göran Persson aviserade sin avgång.
J&J kan bli ett framgångsrikt par i politiken. Tonen vid presskonferensen var avspänd och sympatisk. (Synd bara att SVT år 2011 inte kan ordna så att tittarna kan höra vilka frågor som ställs, det är faktiskt pinsamt och bristen är kanske en delförklaring till att TV 4 knaprar åt sig alltmer av marknaden.)
En av anledningarna till att valberedningen fastnade för Juholt lär ha varit att han inte så mycket förknippades med den politik som underkänts av väljarna i två val. Ibland kan det vara en fördel att ha stått lite på sidan. Dessutom fick man aldrig intryck av att det fanns en kampanjorganisation som jobbade för Juholt.
Mikael Damberg hade en del mycket ivriga påhejare, främst Widar Andersson på Folkbladet i Norrköping, och jag tror att de gjorde MD en riktig björntjänst. Man fick vibbar av gamla SSU-strider, det sista partiet nu behöver.
J&J kan ta vid i en tid då alliansens sprickbildningar blir alltmer uppenbara. Centerpartiet är på väg att utplånas och Kristdemokraterna ligger ständigt risigt till.
Jag tror att Socialdemokraterna åter kommer att vara största parti när björklöven spricker ut. Och taktiskt begåvade miljöpartister kan ju se till att de gröna inte hamnar för djupt nere i högergeggan.
Valberedningen gjorde att bra jobb, behöll kylan och klarade trycket. Det fanns ju många påståenden (typ Majoritet för Damberg!), åtskilliga trötta suckar (Vår bästa tid var förr) och en hel del befängda förslag (Skjut på kongressen tar nog priset).
Men Berit Andnor & Co arbetade systematiskt vidare och kommer att få majoritet för sina förslag, kanske av en enhällig kongress.
Valberedningen hade att arbeta efter de stadgar som gäller nu. Sedan tror jag att man i framtida val måste modernisera en del. I vissa länder har S medlemsomröstningar och det är något som bör prövas, även i Sverige.
Jag ogillar högerregeringen i Frankrike men tycker att det är bra att Natolandet stöder motståndsrörelsen i Libyen. Likaså är det bra om USA går i spetsen för bojkotter av Gadaffi. Om alla aktioner mot diktatorn av diverse testuggare stämplas som en monopolkapitalistisk sammansvärjning, då gynnas bara klanen Gadaffi. Tänk på det. Låt folket i Libyen få sin frihet.
Ha en fin helg i underbara Norrbotten. Om ni vill kan ni ju fundera på likheter mellan Charlie Chaplin, Albert Einstein, Stalin och Håkan Juholt.