Grön medvind
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
I opinionsmätningarna samlar de gröna runt 10 procent. Det är nästan en fördubbling jämfört med valresultatet 2006.
Många unga sätter sitt hopp till ett parti som prioriterar miljöfrågorna och omställningen av Sverige till ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Väljarna uppskattar även att Miljöpartiet har mognat. Det står fortfarande för en radikal miljöpolitik, men det är inte lika vildvuxet och verklighetsfrämmande som i början på 1980-talet.
De gröna har lärt sig de parlamentariska spelreglerna. Dagens miljöpartister förstår värdet av kompromisser för att nå resultat.
Samarbetet mellan S, V och MP fungerar också väl. I den rödgröna skuggbudgeten har alla partier fått genomslag för sina hjärtefrågor.
Den rymmer såväl röda satsningar på a-kassan och sjukförsäkringen som gröna satsningar på järnvägen och lokala klimatinvesteringsprogram.
Allt är inte bra. Många fackliga företrädare irriterar sig - med rätta - på miljöpartisternas brist på kunskap om arbetsrätten. Det skulle definitivt inte skada om LO och TCO arrangerar en grundkurs för de gröna om värdet av kollektivavtal, medbestämmande och turordningsregler vid uppsägningar.
I skogslänen finns även en misstro mot Miljöpartiets energipolitik och krav på kraftiga bensinskattehöjningar.
Men den typen av frågor har inte skapat några störningar i de rödgröna samarbetet. Till exempel respekterar Miljöpartiet gamla Linje 2:s syn på kärnkraften.
Det är inga ultimativa krav på snabbavveckling. Kärnkraften ska avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till jobb, välfärd och tillförseln av alternativa energikällor.
Miljöpartiet visar att det kan ta hänsyn till politiska och ekonomiska realiteter.
Peter Eriksson och Maria Wetterstrand är två pragmatiker. 1980-talets gröna fundamentalism känns fjärran.