Greklands kris rör också oss
Den grekiska krisen är bara en del i ett större europeiskt drama.
Greklands premiärminister George Papandreou har det tufft just nu.
Foto: Aggelos Tzortzinis
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Men den grekiska krisen är bara en del i ett större europeiskt drama, något som rör också oss i Sverige.
Vi är visserligen inte med i EMU, men hur EU klarar Greklands problem bestämmer i hög grad framtiden för hela den europeiska unionen.
I centrum för krisen står nämligen grundläggande frågor om det europeiska samarbetet:
Hur ska EU-länderna få en alltmer likartad ekonomisk utveckling - det som på EU-språk kallas för konvergens? Hur långt ska den ekonomiska politiken i medlemsländerna samordnas?
I många länder finns en motvilja mot att lämna ifrån sig makt till gemensamma beslut om den ekonomiska politiken.
Den utdragna processen för att nå fram till ett grekiskt räddningspaket demonstrerar det.
Men beslutet om lånepaketet löser inte krisen utan är bara första steget på en lång väg.
Grundproblemet är att medan EU gärna talar om konvergerande ekonomier så har verkligheten varit betydligt spretigare.
Grekland, Irland, Spanien och Italien kör med stora offentliga underskott. Det tyska underskottet är även det större än tillåtet, men Tyskland har också, tack vare stark export, upparbetat stora handelsöverskott.
Tidigare handlade all EMU-diskussion om de offentliga finanserna. Frankrike har nu fört in konkurrenskraften i debatten och vill att även sådana skillnader utjämnas.
Udden är förstås riktad mot Tyskland. Att ett EU-land lever gott på stora exportöverskott medan grannländerna får kämpa för att hålla liv i sina ekonomier rimmar inte särskilt väl med visionen om en samordnad europeisk ekonomisk politik.
Många länder anser därför att lösningen inte bara kan vara att peka finger åt underskottsländerna utan att Tyskland också måste bidra.
Efterfrågan måste ökas så att grannländerna kan få bättre fart på sina ekonomier.
Men Tyskland tycks inte vilja agera draglok åt övriga Europa. Tvärtom siktar man på att strama åt den offentliga budgetdisciplinen än mer, vilket skulle minska efterfrågan i Europa ytterligare.
I Tyskland finns dessutom en gammal skepsis mot monetärt samarbete, om det inte sker på tyska villkor och med tysk konservativ försiktighet.
Med så stora åsiktsskillnader i utgångsläget kommer Bryssel att vara fullt av långbänkar även i fortsättningen.
EMU-samarbetet i sin nuvarande form är en halvmesyr. Euroländerna har gemensam valuta och centralbank, men ingen gemensam ekonomisk politik. Dessutom saknas de finansiella musklerna att rädda ett medlemsland i kris.
Ska den monetära unionen och euron fungera krävs alltså ett tätare och mer omfattande samarbete.
Är euroländerna beredda att besluta om det? Om inte, vad är i så fall alternativet?
Vilken väg EU än väljer påverkar det naturligtvis också oss.