Det är oktober. Första oktober.
Under månaden ska Sveriges herrar försöka kvala in till EM-slutspelet i fotboll. Den 7 oktober är det dags för Finland och den 11 oktober står fenomenala Holland för motståndet. Jag hoppas det går vägen för det svenska laget. Mannen i väst, Ljusdalssonen Erik Hamrén, förefaller ju vara så sympatisk.
Under månaden ska också en annan välklädd man, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, försöka hitta en lösning på den grekiska krisen. Det blir tufft. I Aten pressas man till långtgående beslut efter direktiv från EU och Internationella Valutafonden (IMF).
Först när klubban har fallit i parlamentet kommer pengarna. Det kommer att ta flera årtionden innan krisen är över.
I Grekland menar en del att det är olika eliter som levt högt på överkonsumtionen men att det nu är de fattiga som får betala notan, genom höjd pensionsålder och försämrad offentlig service. Krisen kan därför få många politiska återverkningar. Många misstror systemet i det land där demokratin en gång spirade.
Men oavsett hur historien ser ut så är det ju staten Grekland som måste få ordning på finanserna. Det går inte att komma förbi genom att hänvisa till historien.
Om EU och EMU övervakar de olika ekonomierna på ett effektivare sätt kan man kanske undvika repriser på den grekiska tragedin. Men frågan är också om självständiga stater kan tillåta att andra blandar sig i den inhemska politiken. Det är en svår avvägning.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har deklarerat att man kommer att bistå Grekland så länge det behövs. Varför visar den borgerliga kanslern denna välvillighet? Förmodligen är en viktig förklaring att tyska banker lånat ut många miljarder till Grekland.
Genom att få fart på den grekiska ekonomin kan också bankerna i Berlin och Hamburg på sikt få tillbaka sina pengar. Ett sammanbrott i Aten skulle däremot slå mycket hårt, bland annat mot Tyskland. Så Merkels uppslutning bakom Papandreou beror inte bara på att hon är en snäll människa.
En av Angela Merkels föregångare hette Helmut Schmidt, som var kansler från 1974 till 1982. Han är nu 93 år men still going strong: ger ut böcker, deltar i debatter och delar med sig av synpunkter på politik och moral. Tevekanalen Axess, som ofta har mycket sevärda program, sände en dokumentär om den tyske statsmannen, som själv föredrar att kalla sig publicist.
Något som slog mig var att Schmidt rökte oavbrutet, en påminnelse om att han har djupa rötter i den gamla tiden. Då röktes det, även framme på podier. När jag bevakade det jugoslaviska kommunistpartiets kongress i Belgrad i mitten av sjuttiotalet satt Tito uppe på scenen och blossade på feta cigarrer. Förmodligen var det gåvor från Castro. I vissa avseenden har världen blivit bättre.
Apropå Schmidt, 93: i dag är det Internationella dagen för äldre. Eftersom jag bara är 64 vet jag inte om det går för sig att äta gräddtårta. Men ingen skvallrar väl?
Här några andra stora dagar i oktober:
Tidningsbudsdagen. Man kan inte nog hylla de hjältar som bär ut tidningar i regn och snöglopp.
Civilkuragets dag.
Internationella dagen för utrotande av fattigdom.
Världsdagen för statistik.
Mjukisbyxans dag.
Grannens dag.
Ja, det är bara ett urval. Snart sagt varje dag är reserverad för något firande. Och det är en blandning av skämt och allvar, precis som det nu är i detta liv.
Det låg i luften att Lars Ohly skulle sluta som partiledare. Och jag får samma känsla inför Göran Hägglund. Att Bankerydspolitikern ska leda det framgångsrika återtåget är det väl få som tror.
Efter en rad dåliga val och usla opinionsundersökningar står det klart att Hägglund är förbrukad. Och självfallet ska en politiker från Småland ta vid. Den 47-åriga partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson har blivit favorit.
Men Göran Hägglund är inte född i Småland utan i Degerfors i Örebro län. Att favoritlaget får fortsätta i Superettan är kanske lika tungt som att behöva lämna lagledarposten i ett parti i lingonserien.
Ha det fint!