Kan återhållsamma fackliga lönekrav leda till lägre arbetslöshet?
Svaret är ja. Men bara under vissa förutsättningar. Och dessa är minsann inte lätta att uppfylla.
Det var arbetsgivarna som först började tala om återhållsamhet i lönekraven.
Vem blir förvånad över det? Sådana arbetsgivartankar inför en avtalsrörelse är lika vanliga som svenskt tågkaos vid snöfall.
Men sedan har det börja liknat en kampanj.
Finansminister Anders Borg sa när han presenterade vårbudgeten att arbetslösheten kunde pressas ned till 80-talösnivåer, men att ett stort ansvar för det vilade på arbetsmarknadens parter ( läs löntagarna).
Så kom Konjunkturinstitutet med sin årliga Lönebildningsrapport och lät som ett eko av finansministern: 60 000 färre arbetslösa kunde det bli om bara löntagarna var återhållsamma med lönekraven.
I stället för 3,5 procent skulle man bara ta ut 3,1 procent - då behövde inte Riksbanken höja räntan så snabbt och fler jobb kunde skapas.
I teorin och i den bästa av världar är det väl så. Men verkligheten ser annorlunda ut.
Ta t ex att löneökningarna - löneglidningen inkluderad - ska pressas ned till 3,1 procent. För att ekvationen ska gå ihop betyder det centrala avtal på c:a 2 procent.
Vilken löneförhandlare vågar avstå från att ta ut det maximalt möjliga i förhoppningen att alla andra grupper också ligger lågt?
Det är dessutom de centrala påslagen som säkerställer löneökningar för stora grupper. Minskar den centrala potten riskerar kvinnor och lågavlönade att få lägre lönelyft.
Och vad garanterar att inte de avstådda pengarna hamnar i fickan hos företagens aktieägare, går till chefsbonusar eller används som extra påslag till särskilt attraktiva löntagargrupper?
Det är klart, att med en strängt centraliserad samordning kanske det skulle gå.
Men hur realistiskt är det? Centrala avtalsklausuler är ju ett rött skynke för arbetsgivarna.
Utan samordning är risken stor att avstådda pengar istället hamnar hos löntagare med stark individuell förhandlingsstyrka.
Hur arbetslöshet och inflation utvecklas i Sverige beror på en rad faktorer. Bl a arbetsmarknadspolitiken, matchningen mellan jobb och arbetssökande, utbildningspolitiken, företagens prispolitik, de aktuella vinstnivåerna i näringslivet osv. Allt detta kan alltså också påverka sysselsättningen.
Att fokusera enbart på löneökningarna är alldeles för ensidigt. Och även om löneökningarna hölls tillbaka finns ändå ingen garanti för positiva effekter på sysselsättning och arbetslöshet.
Men det passar förstås som hand i handske om man vill förklara bort varför arbetslösheten ligger kvar på höga nivåer även i valrörelsen 2014.
Då blir det en dolkstötslegend:
"Vi gjorde vad vi kunde, men de fackliga organisationerna drev igenom för höga löneökningar."
Är det därför som regeringen och Konjunkturinstitutet försöker blanda sig i avtalsrörelsen?