Det varett hårt EM för de lag som hade ambitionen att hålla i bollen och föra spelet. Särskilt hårt var det för Erik Hamréns utskällda och i stora delar misslyckade landslag – men också större lag med ambitioner, som Tyskland och Belgien, körde fast mot kompakta försvarsmurar.
I stället för en öppen och initiativrik turnering fick vi en som prioriterade defensivt ansvar, försiktighet och hårt ansvar. Det handlade snarare om att krympa ytor för sin motståndare, än att öppna nya för sig själv.
På sätt och vis skulle beskrivningen av det europeiska fotbollsmästerskapet också passa in på det rådande läget i den europeiska politiken: England har i vanlig ordning slagit ut sig själva ur turneringen. Fast också de andra länderna ägnar sig just nu åt att krympa ytor, stänga till det som har varit öppet och – när det nu faktiskt verkar brinna hos grannen – hämta vatten till sitt eget hus.
Ungern ska under hösten hålla en folkomröstning om de europeiska flyktingkvoterna, Sverige har börjat tala om en paus och till och med börjat kontrollera gränserna till våra nordiska grannländer.
Ja, också i Estland – som mellan år 1997 och 2015 accepterade så få som 114 asylansökningar – har högerextrema EKRE vunnit mark på att framställa invandringen som landets största problem.
Man behöver inte ens jämföra situationen i Europa med den i de länder som flyktingarna lämnar för att det hela ska framstå som absurt. Det räcker med att stanna här: Storbritanniens viktigaste problem var inte medlemskapet i EU. Estlands största problem var inte 114 asylsökande. Sveriges problem är faktiskt varken vad som sjungs på skolavslutningarna eller att vi har byggt en bro över Öresund.
Just nu fungerar den politiska debatten som en skrattspegel – där allt det som egentligen är stort verkar ha försvunni, medan det som i själva verket är mycket litet blåses upp till bisarra proportioner. I det läget växer rädslan och rädda människor fattar dåliga, till och med farliga, beslut.
Om vi vill förstå alla dessa problem kan vi inte betrakta dem var för sig. Motståndet mot ett öppet Europa är en del av samma rörelse som den främlingsfientlighet vilken möter flyktingar över hela Europa och som får miljontals republikaner att rösta på den Donald Trump som mest av allt vill bygga en mur.
Det är en rörelse som vill göra världen mindre: I stället för att bry oss om alla våra medmänniskor ska vi bara bry oss om vad som händer innanför våra tätt slutna och väl definierade gränser. Vad rör det mig om någon där utanför fryser – så länge jag och de mina sitter trygga i soffan?
Ser man det som en fråga om moral är det en rörelse för en snålare, hårdare och fattigare värld. Ser man det i stället som en fråga om klokhet, till och med ur ett ekonomiskt perspektiv, är det i stället en rörelse för ett irrationellt och kortsiktigt agerande. För alla de människor som just nu står utanför systemen, vilka nu beskrivs som främlingar, skulle faktiskt kunna vara en del av ett större och mer inkluderande ’vi’.
Det är i det här sammanhanget som våra partiledare ställer sig upp på scenen i Almedalen och väljer att tala om ”Sverige” och ”svenska värderingar”. Det är också i det här sammanhanget som den breda fotbollspubliken börjar romantisera om Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten och någon sorts myt om ett typiskt svenskt sätt att spela boll.
Visst kan en sådan myt om det typiskt svenska vara skön att hålla fast vid, som ett gosedjur – eller en snuttefilt. Fast när vi möter nya och snabbt skiftande förutsättningar räcker det inte med att svara: ”Vi måste börja göra precis som vi gjorde förut”. Det gäller faktiskt i både fotboll och politik.