Remissinstanserna var hårda i sin kritik av regeringens utredning om total järnvägskonkurrens 2009. Kritikerna varnade för tågkaos, högre priser, kapacitetsbrist och mindre trafik.
Majoriteten av de närmare 60 remissinstanserna gjorde tummen ned och ansåg att frågan borde utredas mer.
Men den borgerliga rege-ringen gillar inte att läsa tjocka remissvar. Den drev igenom sitt förslag, trots invändningar från sakexpertis och myndigheter.
I dag har Sverige upplevt två vintrar med jättekaos på och längs järnvägarna. Förra vintern innehöll förseningar på hela 83000 timmar. Omkring 16000 avgångar blev inställda.
Slutnotan för vintern 2010/2011 återstår att se. Men situationen är minst lika kaotisk och problemfylld som i fjol. Varje dag är det nya rubriker om problem i järnvägstrafiken.
Sverige borde ha lärt av 1990-talets avregleringsfiasko i Storbritannien. Regissören Ken Loach har i filmen "Järnvägare" (2001) visat farorna med en långt driven privatiserings- och marknadspolitik.
British Rail såldes ut och kommersialiserades. En väl fungerande samhällsverksamhet bröts sönder.
Marknadsanpassningen i Storbritannien fick förödande konsekvenser. Efter avregleringen inträffade tre allvarliga järnvägsolyckor på fyra år med sammanlagt 41 döda resenärer.
Kortsiktiga vinstintressen sattes före säkerhet och kvalitet.
Ingen tog ansvar. Alla skyllde på alla. Både järnvägsanställda och resenärer kom i kläm.
Efter de många olyckorna beslutade den brittiska regeringen att åternationalisera järnvägen. 2002 hade Tony Blairs labour-regering skapat ett nytt offentligt sammanhållet tågbolag.
Men trots erfarenheterna från Storbritannien - och trots kritiken från remissinstanserna i Sverige - härskar marknadsfundamentalismen i svensk järnvägspolitik.
Allt ska privatiseras, konkurrensutsättas och avregleras - oavsett konsekvenserna.
I Storbritannien krävdes det flera dödsfall innan de styrande tänkte om. Vi får hoppas att det inte hinner gå lika illa i Sverige.
Det betyder inte att Sverige ska eller bör gå tillbaka till en gammaldags ordning. En modell kan vara att göra som i Storbritannien 2002.
Räls och tågtrafik samlades i ett icke-vinstdrivande offentligt bolag, fristående från regeringen. Det kallas PIC (Public Interest Company) och verkar fungera ganska bra.
I radio-Ekot 27 december tyckte Ulf Adelsohn, ordförande för SJ, att det blivit för mycket splittring, uppstyckning och bolagisering på järnvägsmarknaden i Sverige.
"Det gamla SJ är uppdelat i åtta delar, nio till och med kan man säga, och då blir det väldigt, väldigt svårt och tungt", suckade Adelsohn i radiointervjun.
1981-86 var samme Adelsohn ordförande i Moderata Samlingspartiet och ledare för den nyliberala inmarschen i svensk politik. Då slogs han för privatiseringar och bolagiseringar.
Men nu verkar Adelsohn ha förstått att avreglering och marknadsanpassning inte är svaret på allt. Vissa verksamheter - icke minst infrastrukturen i ett land - sköts bäst i samhällsregi.
Vi får hoppas att Ulf Adelsohns partipolare i regeringskansliet lyssnar. Bättre sent än aldrig.