Ända sedan Zehila Dagli den 29 maj publicerade en debattartikel i Aftonbladet om feminismens villkor i Husby, har en debatt om hederskultur och om feminismens förhållande till den religiösa toleransen pågått i svenska medier. På den här sidan berördes en avläggare till den debatten, om vissa borgerliga debattörers kapitulation inför populismen, i tisdags, men det finns skäl att dröja ytterligare något vid ämnet.
Det handlar, som så mycket nuförtiden, om begreppet kultur, och påfallande många av debattartiklarna landar i slutsatsen att samhället borde ”göra någonting åt” eller ”skicka en signal mot” hederskulturen. Det är utan tvekan en lovvärd ambition – oavsett var förtrycket visar sig, måste progressiva krafter kämpa emot det. Men det är också mycket lättare sagt än gjort.
Begreppet kultur är i sig självt svårhanterligt. Inte sällan beskrivs de kulturella uttryck som tillhör minoritetsgrupper som just ”kultur”, medan de som hör till det normerande majoritetssamhället är så naturaliserade att de uppfattas som naturliga och självklara; det är betydligt oftare tal om en HBTQ-kultur, än om en heterokultur. Det är inte bara missvisande – det är också problematiskt, när den dominerande kulturen går fri från granskning och krav på förändring.
Bilden kompliceras ytterligare av att det finns en liberal föreställning om att politiken inte har någonting att göra med hur människor väljer att leva sina liv; att kulturen skulle vara ett område som av någon anledning är fredat från politisk påverkan.
Ingenting kunde i själva verket vara mer felaktigt. Alla politiska åtgärder är, i förlängningen, inriktade på att förändra hur människor lever sina liv, och det behöver man inte gå tillbaka till Nykterhetsrörelsen eller arbetarrörelsens bild av den skötsamma arbetaren för att kontrollera. Det räcker med att titta på alliansens arbetslinje – dess målsättning går säkert att beskriva som ekonomisk, men dess främsta verktyg var öka klyftan mellan dem som är i arbete, och dem som inte är det. En statusförskjutning som ytterst är att beskriva som just kulturell.
Arbetslinjen är ett exempel, men än tydligare blir det om vi för ett ögonblick tittar på den svenska skolan. Hur skulle man förstå den svenska läroplanen som dokument, om man inte också erkände att dess främsta syfte var att forma skolbarnen i en viss, nyttig och gemensam riktning?
Vårdnadsbidrag, alkoholskatter eller friskvårdsbidrag – listan på hur politiska åtgärder syftar till att påverka våra kulturella mönster och värderingar skulle kunna göras lång. Det finns inget fult i att politiken försöker påverka människors sätt att leva, inte ens deras privatliv, men det betyder inte att kulturen kan hanteras hur som helst.
Dels eftersom kulturella värderingar alltid är värda att bemötas med respekt. Men framförallt eftersom kulturen är omöjlig att komma åt med förbud och hårdare tag. Den går inte att lagstifta bort eller förbjuda – den är flytande, och går bara att påverka genom att förändra gamla värderingar, och ersätta dem med nya.
I ettofta återgivet citat från Dagboken skrev den polske författaren Witold Gombrowicz: ”Jag är inte lärare. Jag kan bara sprida smitta genom mitt sätt att vara.” Kultur är utan tvekan det mest smittsamma ämnet i vårt samhälle. Ibland kan politiken hjälpa den på traven, och det är bra. Men för det allra mesta klarar den sig själv, och det bästa vi kan göra är fortsätta att leva och smitta precis som vi redan gör.