Förnya näringspolitiken!
Man behöver inte alltid ställa statligt och privat i motsatsställning till varandra, som sker i den mest vulgära ideologiska debatten.
Statliga SBAB har bidragit till att det blivit mer konkurrens på bolånemarknaden.
Foto: IDA EKLUND/ SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Under 1980- och 1990-talen började det blåsa andra ideologiska vindar. Privatiseringar blev helt plötsligt svaret på allt. Staten skulle inte lägga sig i.
Nu borde det emellertid vara tid för tillnyktring och en smula pragmatism inom näringspolitiken. Det är dags att lägga alla gamla ideologiska övertoner åt sidan.
Framtiden ligger varken i 1970-talets övertro på statliga lösningar eller 1980-talets enkelspåriga nyliberalism.
Det är ingen vettig lösning att säga att allt statligt ska bli privat, eller att allt privat ska bli statligt.
Sverige behöver mångfalden. Det finns ett värde med ekonomisk pluralism, entreprenörskap och enskilda individer som utvecklar nya företagsidéer. Det stärker och utvecklar Sverige.
Men i samma andetag är det viktigt att säga att det även finns många goda argument för ett statligt engagemang i näringspolitiken. Statens egna bolag spelar en viktig roll.
1.Ett visst statligt ägande stärker konkurrensen. Till exempel har statliga bolåneinstitutet SBAB varit en prispressare på bolånemarknaden
2. Statliga företag kan vara verktyg för att uppnå viktiga politiska mål. S brukar framhålla att statliga Vattenfall borde ha som uppgift att vara föregångare för att ställa om energiproduktionen till ekologisk hållbarhet. Ett annat exempel är statliga Samhall, som rehabiliterar och hjälper människor som har det svårt på arbetsmarknaden.
3.Statliga företag kan bidra till att medborgarna får en god service oavsett var de bor. Statliga Svenska Spel ser till att det finns spelställen även i mindre samhällen. AB Svensk Bilprovning och Apoteksbolaget har länge verkat i hela landet.
4. För det fjärde genererar bolag som Vattenfall och LKAB vinster till statskassan. Det är pengar som kan användas för att utveckla skola, vård och omsorg i stället för att bara hamna i fickorna hos stora privata aktieägare.
5.Det är bra att det finns ägarintressen som tänker på annat än kortsiktiga avkastningskrav. En privat ägare hade inte tagit det ansvar för LKAB som staten tog i början av 1980-talet, när gruvjätten var på väg att gå i konkurs.
6.Staten kan hjälpa till vid stora strukturförändringar. Ett exempel är krisen för stålindustrin på 1970-talet. Hela den svenska stålindustrin var på väg att falla samman. I det läget kom förslaget om samgående mellan Gränges Oxelösunds Järnverk, NJA och Domnarvet. Det gemensamma bolaget SSAB (Svenskt Stål AB) bildades. Staten blev hälftenägare. Svensk stålindustri slimmades hårt, men räddades.
7. I en tid med globaliseringen av kapital och ägande - kan staten medverka till att behålla makten och kontrollen över viktiga svenska värden. Det är svårt att se varför det är bättre att staten i Dubai, Quatar, Danmark eller Frankrike äger gamla anrika svenska bolag än att svenska folket gör det via svenska statens aktieportfölj.
Men dagens regering ser bara de statliga bolagen som privatiseringsobjekt. Under den här mandatperioden räknar regeringen med inkomster på totalt 25 miljarder kronor per år genom försäljning av statlig egendom.
Det är en alltför snäv syn på näringspolitiken och de statliga företagen.
Det betyder inte att staten ska - eller bör - äga allt. Men det finns ett värde med en blandekonomisk mix.
Statliga, privata och kooperativa företag kan leva i en fungerande symbios och dra nytta av varandra (se ävenNSD:s ledare 25 november och 29 november.).
Man behöver inte alltid ställa privat och offentligt i motsatsställning till varandra, som sker i den mest vulgära ideologiska debatten.
Det finns en medelväg.