Politik är en förtroendebransch. Penningpolitik handlar i än högre grad om förtroende.
Riksbanken styr penningpolitiken genom att sänka och höja räntan.Men den svenska ekonomin påverkas lika mycket av det förtroende för ett stabilt penningvärde som Riksbanken förmår skapa hos hushåll, företag och fackliga organisationer.
Just nu håller Riksbanken på att spela bort det förtroendet.
Kritik mot Riksbanken är inte ovanligt. Sådan kritik får och kan en Riksbank leva med.
Vad vi sett under det senaste halvåret är något helt annat.
En rad tunga ekonomiska opinionsbildare har stigit fram och kritiserat Riksbankens räntepolitik.
Bland kritikerna finns Konjunkturinstitutet, LO, TCO och Svenskt Näringsliv.
Tidigare vice riksbankschefen Lars E O Svensson har i upprepade sakliga och tungt vägande inlägg underkänt Riksbankens resonemang.
Kritikstormen är inte förvånande. Inflationen i Sverige har ju under lång tid legat under det (av Riksbanken själv) uppsatta målet 2 procent.
Det senaste året har konsumentprisindex inte ökat alls utan tvärtom minskat med 0,2 procent.
Det grovt missade målet har direkta följder för svensk ekonomi.
Enligt en beräkning kan så många som 60 000 personer fler vara arbetslösa på grund av att inflationsmålet inte nåtts.
De obefintliga prisökningarna innebär också att hushållens reala skuldbörda (efter inflation) blir tyngre.
Vad är Riksbankens försvar?
Ja, den talar om risken för en bostadsprisbubbla och att den risken måste vägas in i inflationsbedömningen
Kritikerna tonar ned bubbelrisken och påpekar samtidigt att det i vilket fall är ineffektivt att bekämpa en bubbla på bostadsmarknaden med räntevapnet.
Riksbanken borde istället se till att sköta sin primära uppgift, att stabilisera prisökningarna.
Just osäkerheten om vad som gäller är kanske den allvarligaste effekten av Riksbankens agerande. Det tycks dessutom som bankens räntepolitik haltar – alltför hög inflation bekämpas medan alltför låg inflation accepteras.
Vi börjar närma oss punkten där mängden av kritiska åsikter i debatten börjar likna en bred misstroendeförklaring.
Om inte arbetsmarknadens parter kan lita på att Riksbanken håller 2-procentsmålet vad har de då att utgå ifrån i avtalsrörelsen?
Meningen med att lägga räntebesluten i en oberoende Riksbank var ju att ”experterna” skulle bedriva en så mycket bättre politik.
Fortfarande tror jag att den tanken är riktig. Men nuvarande läge visar att också experterna kan löpa amok. Vad kan man då göra?
Politikerna ska inte lägga sig i enskilda räntebeslut.
Men nuvarande ohållbara situation visar att riksbanksfullmäktige betydligt snabbare och tydligare måste utkräva ansvar för grovt missade inflationsmål.
Om inte banken snabbt ser till att närma sig inflationsmålet bör fullmäktige göra klart för riksbankschefen Stefan Ingves att förtroendet för honom är förbrukat.