I förra veckan var det 70 år sedan USA fällde atombomberna över de japanska städerna Hiroshima (6 augusti) och Nagasaki (9 augusti ).
200 000 människor dödades av bränn- och strålskador, men inte alla direkt. Flertalet levde timmar, dygn och veckor efter explosionerna, ofta under fruktansvärda plågor. Strålskadorna fortsatte att skörda offer i årtionden genom leukemi och andra sjukdomar.
Brandbomber över Tokyo hade också skördat 100 000-tals offer, men här koncentrerades sprängverkan i en enda bomb, som skämtsamt kallades ”Little Boy”.
Ändå verkade man i USA knappast inse att den ”Lilla pojken” var något radikalt nytt i krigföringen och skulle inleda en ny och skrämmande era i världspolitiken, den så kallade terrorbalansen (sedan Sovjetunionen skaffat motsvarande vapen).
De somförespråkade kärnvapen, sådana fanns och finns fortfarande, menar att kärnvapenbalansen räddade oss undan ett tredje förödande världskrig. Om ena sidan försökte flytta fram positionerna, hade den andra sidan Bomben (eller rättare sagt tiotusentals stridsspetsar med ännu effektivare kärnvapen) i bakfickan.
Vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig innebar förintelse även för den som tryckte på knappen först, gjorde visserligen att man ibland vågade testa motståndarsidans nerver, som under Kubakrisen 1962.
Inget vet om det hade blivit något tredje något världskrig i alla fall – insatserna var trots allt höga även vid ett fullskaligt konventionellt krig. Vad man vet är att terrorbalansen innebar ohyggliga risker. Hade hela arsenalen utlösts, skulle bara kackerlackor ha trivts på vår planet.
Så här efteråt kan man förundra sig över att ingen olycka skedde, när spänningen var som störst och kunskaperna om den andra sidans avsikter som minst.
Men även om kärnvapnen hade en avskräckande effekt under kalla kriget, så har detta argument ingen relevans i dag, när nio länder har tillgång till kärnvapen och det finns fler än två regionala maktcentra.
I dag innebär kärnvapen enbart risker för alla parter, och ju längre de ursprungliga kärnvapenmakterna envisas med att behålla och även modernisera sina stora arsenaler, desto svårare blir det att hindra spridningen. Även risken för att de i något läge kommer till användning ökar.
Putins kärnvapenretorik visar att kärnvapnen inte spelat ut sin politiska roll. Att börja skramla med kärnvapen i Europa 2015 är ett tecken på svaghet, inte styrka, och imponerar kanske inte på så många. Men om Putin skriver om Rysslands kärnvapendoktrin så att landet åter kan sätta in taktiska kärnvapen (slagfältsvapen) i Europa, kan det få konsekvenser för Natos planering.
Fler kärnvapen placeras ut i Europa och spänningen ökar.
En delkärnvapen har skrotats, men det finns fortfarande uppskattningsvis 16 000 stridsspetsar kvar, varav två tusen är färdiga att av-fyras. Det är 16 000 för mycket.
Det är bisarrt att fattiga länder som Pakistan, Indien och till och med det svältande Nordkorea satsar stora resurser på att skaffa sig kärnvapen. Och USA och Ryssland saknar säkerhetspolitiska motiv för att lägga hundratals miljarder på att modernisera vapen från kalla krigets tid. De fungerar helt enkelt inte i dagens konflikter, som oftast inte uppstår genom hot från andra stater, utan från terrorister, cyberattacker och så vidare.
Kärnvapen är ett politiskt potensmedel som är verkningslöst och farligt för alla. Kärnvapen borde förbjudas innan de hamnar i händerna på fler galningar.
Tyvärr verkar utvecklingen gå i motsatt riktning. Därför är det viktigt att minnas Hiroshima och Nagasaki.