Det cyniska stormaktsspelet kring Syrien, där syrierna får fortsätta slakta varandra med vapen som tillhandahålls av både öst och väst, har gett oss en ny påminnelse om att det fortfarande saknas fungerande regelverk och institutioner för att lösa internationella konflikter.
Uppdelningen i FN är ungefär som under det kalla kriget. Öst står mot väst, och vid behov utnyttjar båda sidor vetorätten för att blockera lösningar som går ens intressen emot.
Efter murens fall för 20 år sedan, hoppades många på "en ny världsordning". Med det avsågs framför allt att en anda av samförstånd skulle växa fram mellan stormakterna, vilket också skulle stärka FN och andra internationella organ.
Så blev det också till en början, med nedrustningsavtal och upprättande av internationella krigsförbrytardomstolen ICC i Haag. Bush den äldre och Bill Clinton gav viktiga bidrag till den processen, men med Bush den yngre och det unilateralt beslutade Irakkriget sprack samförståndsfasaden.
Obama har uppgraderat FN:s betydelse i amerikansk utrikespolitik, men USA:s ensamgående fortsätter t ex när det gäller kriget mot terrorismen, som dessutom till stora delar går på tvärs med folkrätten.
Läget har förvärrats av Putins alltmer nationalistiska utrikespolitik, och Kinas rädsla för prejudikat som en dag skulle kunna vändas mot regimens förtryck av minoriteter och andra brott mot de mänskliga rättigheterna.
FN blir vad medlemsländerna gör organisationen till. Om världen sviker FN, blir resultatet att FN sviker världen.
FN:s medlingsförsök i Syrien blev en lika snöplig som misslyckad historia. Den stora miljökonferensen i Rio i våras lockade mest diplomater och frivilligorganisationer, och resultatet blev minst sagt magert. Försöket att få igenom ett avtal om den internationella handeln med konventionella vapen (ATT) sprack härom veckan sedan USA dragit sig ur.
Men FN är inte den enda fredsbevarande organisation som krisar just nu. EU:s finansiella kollaps har urholkat Europas möjligheter att agera som en tredje kraft i världen. Av EU:s gemensamma utrikespolitik bidde en tumme, eller rättare sagt något tusental sysslolösa EU-tjänstemän.
Därför är det ett lovvärt initiativ av Carl Bildt att tillsammans med sina kollegor i Italien, Spanien och Polen initiera ett tankearbete kring hur EU ska förhålla sig till resten av världen. Man saknar bara en socialdemokrat i gruppen. Ville Frankrike inte vara med?