S-ledaren Håkan Juholt och Peter Hultqvist, partiets försvarspolitiske talesman, tvekar om en förlängning av Sveriges deltagande i den militära insatsen i Libyen. Det gör de rätt i.
Alternativet till bomberna är inte att vara passiv åskådare. Det går att stödja civilbefolkning och opposition på andra sätt.
Natten mot 1 maj fick vi en fruktansvärd illustration av vad kriget mot Muammar Gadaffi innebär. I en flygräd dödades inte bara Gadaffis yngste son, utan även tre av hans barnbarn.
I spåren av FN-resolutionen, som stödjer kriget i Libyen, dödas alltså oskyldiga barn av Nato.
I sitt 1 maj-tal i Borlänge menade Håkan Juholt att attacken visar att det var rätt av Socialdemokraterna att säga nej till att Gripen-planen får delta i attacker mot marken.
"Det är inte bra om Gaddafi, hans son eller barnbarn dödas i en Nato-attack. Barn ska överhuvudtaget inte dödas i krig och krigsförbrytare ska gripas och ställas inför en domstol", sa han.
Frågan är dessutom vad som egentligen gjorts och görs för att få en fredlig lösning på konflikten.
Sydafrikas regering, Venezuelas Hugo Chavez och Turkiets premiärminister Erdogan har alla talat för medling och förhandlingar, men deras initiativ avvisades snabbt.
I stället ville Storbritannien och USA dra igång det miltära maskineriet omedelbart. Lika snabbt hakade Sverige på.
FN:s klassiska grundtanke är att förhindra krig och söka fredliga lösningar på konflikter. Krig ska vara det absolut sista alternativet, inte det första. Men dessa idéer verkar ha försvunnit ur världssamfundets medvetande.
För New York-besökaren framstår FN-skrapan i dag som en av de mest förfallna byggnaderna på Manhattan. Tyvärr känns det som en spegel av världen 2011.