Får man säga ”Skäms!” till väljare? Nog känner man sig frestad att säga just det till den fjärdedel av britterna, fransmännen och danskarna som inbillar sig att de skulle få det bättre om deras länder isolerar sig och odlar främlingsfientlighet. Tre välfärdsländer där ingen svälter och alla har tillgång till bra skolor och god sjukvård. Utom möjligen ett antal migranter.
Vad är det de annars så lyckliga och gemytliga danskarna döljer, utom antibiotikan i grisarna?
Har fransmännen glömt de paroller om frihet, jämlikhet och broderskap som de en gång spred över världen och som till ligger till grund för en rad västerländska författningar och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter?
Och vad har tagit åt de annars så förnuftiga britterna? Kan de inte läsa enkel handelsstatistik?
Att rösta på EU-kritiska och främlingsfientliga partier som inte kan uppvisa tillstymmelsen till genomtänkta politiska program är inte bara ett utslag av egoism och fördomar. Det är också ett utslag av politisk enfald.
Förhoppningsvis kommer en del av missnöjesväljarna att skärpa sig när de ska rösta i nationella val och de egna intressena blir tydligare.
Högerpopulisternas framgångar är spektakulära, och får stora inrikespolitiska konsekvenser, särskilt i Storbritannien och Frankrike. Men de utgör inget akut hot mot EU. Det handlar om brokiga och sinsemellan oeniga partier - de är ju nationalister i en europeisk församling som de dessutom är emot – och får antagligen svårt att bilda en slagkraftig grupp i Europaparlamentet.
Bilden är inte heller entydig. Några högerextrema partier har gått tillbaka eller rentav försvunnit. I det hårt krisdrabbade Grekland blev ett vänsterpopulistiskt parti störst, och det är inte bara i Sverige som vänstern i vid mening gått framåt.
I Tyskland, England och Italien ökade Socialdemokraterna. Det räckte dock inte till för att göra Socialdemokraterna till största grupp i Europaparlamentet.
Europaparlamentet blir rörigare, men inget tyder på att det skulle bli handlingsförlamat. Inte heller kan valet ses som något allmänt underbetyg åt det europeiska samarbetet. Därmed inte sagt att allt står väl till i Europa.
Den krispolitik som förts av i huvudsak konservativa regeringar har gjort ont värre och döms numera ut av ledande ekonomer i världen. Regeringarna har delvis agerat i Europeiska rådets namn, men utan större inblandning av ”egentliga” EU-organ. Det är alltså inte EU i sig som ska skyllas för att över 25 miljoner européer går arbetslösa.
Lösningen på de ekonomiska problemen består självklart inte i mindre europeiskt samarbete, utan i ett fördjupat sådant.
Men det krävs en ny ekonomisk modell, som satsar på framtiden och utvecklar både det mänskliga och industriella kapitalet. Europa kan inte leva på gamla lagrar i en snabbt föränderlig värld.
Utvecklingen i vår nära omvärld visar att det är nödvändigt att också stärka det politiska samarbetet i Europa. Vi kan inte längre ta freden och demokratin för given i vår del av världen.
Exemplet Ukraina, som också hållit val i helgen, visar att EU fortfarande har en stabiliserande roll att spela i Europa. Vi måste hålla ihop för om vi vill fortsätta leva i ett fritt och fredligt Europa.
I Nederländerna ställde ett vänsterliberalt parti, D66, upp helhjärtat för Europa, pressade tillbaka högerextremisten Wilder och blev största parti på kuppen. Liberalerna i Storbritannien försvarade också EU, men utplånades.
Det är ett politiskt högriskprojekt att ställa upp för Europa just nu, men det finns inget alternativ.