I en mycket uppmärksammad protestaktion stoppade socionomstudenten Elin Ersson, 21 år gammal, i måndags en utvisning till Afghanistan. Hon gjorde det genom att vägra sätta sig ned på det plan som skulle ta den utvisade till Istanbul, och så förhindra planet från att lyfta.
Hon filmade och kommenterade hela förloppet – och det är den videon som ligger till grund för att hennes agerande har fått en enorm spridning både inom Sverige och internationellt; det finns snart sagt inte ett internationellt nyhetsmedium som inte tagit upp händelsen, och på nätet räknas visningarna av hennes film i miljontal.
Rent juridiskt är det nu upp till rättsväsendet att bedöma huruvida hon därigenom gjorde sig skyldig till något brott. Det är emellertid av sekundär betydelse – det här fallet handlar inte om luftfartsföreskrifter, det handlar om politisk aktivism.
Erssons politiska aktivism sätter fingret dels på den infekterade politiska konflikten mellan invandringsmotståndare och dem som menar att den svenska flyktingpolitiken borde vara mer generös, men framförallt på en principiell konflikt i asylpolitiken.
Det är en konflikt mellan den principiellt vittomfattande asylrätten och det sätt som den tillämpas på av migrationsverket och migrationsdomstolarna. Å ena sidan finns det tydliga definitioner av vad som utgör skyddsskäl – å andra sidan handlar det om människor i extremt utsatta situationer och beslut som ofta upplevs som orättvisa och godtyckliga.
I den konflikten kan det inte råda någon tvekan om att vi måste stå på våra rättsvårdande myndigheters sida. Deras beslut kommer aldrig att bli perfekta – men de är det verktyg vi har för att bedöma asylskäl, och i längden är det inte hållbart att varje individs åsikt ska utgöra en egen instans.
Den rödgröna regeringens uppgift är att upprätthålla en asylpolitik som är möjlig att genomföra praktiskt på ett värdigt sätt, och att försöka vinna stöd för den hos den svenska befolkningen. Gör de det inte, så kan vi räkna med att de framtida konsekvenserna blir betydligt värre än vi kan förutse idag.
Gränskontrollerna, den tillfälliga lagen och de skärpningar som har gjorts var ett nödvändigt ont – men de var nödvändiga. En nödvändig anpassning till den flyktingkris som rådde i Europa, och till den politiska verkligheten vi har att navigera oss igenom – inom Sverige, och tillsammans med våra grannländer.
Det är beslut vi har fattat och som vi står för. Och frågar du mig så var det också beslut som kom i rätt tid – så länge det var klokt och möjligt stod Socialdemokratin upp för den tidigare migrationspolitiken, sedan förändrades spelplanen. Då var också politiken tvungen att förändras. Det är vad det innebär att ta ansvar i en svår situation.
Men att vi står för vår egen politik får inte komma i vägen för att vi alla kan imponeras av vad en ensam ung människa med civilkurage och engagemang kan åstadkomma. Och oavsett vad den slutgiltiga juridiska tolkningen av hennes agerande blir var det kanske Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg som uttryckte det allra bäst: "I en rättsstat vågar människor agera mot 'demokratiska' beslut."
Och medan det inte kan råda någon som helst tvekan om att respekten för demokratiskt fattade beslut och arbetssätt är grundläggande, så är det faktiskt så att man har rätt att protestera mot de beslut som fattas den vägen. Att människor vågar göra det är ett friskhetstecken för vår demokrati, och någonting vi både ska vara stolta och glada för.