I början av april presenterade Expertgruppen för studier
i offentlig ekonomi (ES0) en intressant rapport om effekterna av de senaste 20 årens förändringar i försvaret.
Arméns insatsförband har minskat med drygt 90 procent. Territorialförsvarsförbanden har avvecklats helt. Antalet stridsfartyg och stridsflygplan i insatsorganisationen har minskat med 70 procent eller mer. Hemvärnet har reducerats med 75 procent. Värnplikten i fredstid har avskaffats.
Det är gigantiska förändringar som borde märkas i statsbudgeten. Men icke. ESO konstaterar att försvarskostnaderna i fasta priser minskat med bara 15 procent!
Kostnaderna för kvarvarande försvarsverksamhet har alltså ökat dramatiskt. Ett exempel är utlandsstyrkorna.
Är det en klok inriktning? Är det rimligt att använda miljardtals kronor för krigsinsatser i Afghanistan och Libyen? Stärker det säkerheten för svenska folket att gå i amkrok med Nato och USA i världens konflikthärdar?
I Svenska Dagbladet 3 februari 2008 varnade tre namnkunniga försvarsdebattörer (generallöjtnant Carl Björeman, ambassadör Lars Bergqvist och författaren Erik Lagerlöf) för "en farlig utrikespolitik".
"Sveriges insatsstyrkor i Natos tjänst kan utlösa terrorangrepp i Sverige", varnade trion.
De som känner sig angripna i Libyen och Afghanistan kan helt enkelt förflytta krigets vardag till gator och torg i Sverige.
Det bör väcka eftertanke hos både socialdemokratiska partiledare och borgerliga ledarskribenter. Julhandlande stockholmare ska inte behöva vara rädda för nya självmordsbombare.