Greklands ekonomi motsvarar två procent av EU:s BNP. Cyperns ekonomi 0,2 procent. Ändå har dessa länder orsakat två av EU:s värsta kriser.
Tydligare kan det inte sägas att Europas kris inte i första hand är en ekonomisk kris. Det är en politisk kris. EU saknar helt enkelt verktyg - ramverk och institutioner - för att lösa sina väldiga uppgifter.
De europeiska ledarna beter sig som en frivillig brandkår som ännu inte fått brandbil, slangar och sprutor - springer runt och försöker släcka elden med spannar. Det fräser och ryker, men när elden slocknat på en fläck, flammar den snart upp på en annan.
Efter tre års släckningsarbete är inte en enda brandhärd ordentligt släckt. Tillväxten har inte varit lägre i EU än nu, arbetslösheten aldrig högre än nu. Inte så konstigt - man har i farten släckt efterfrågan också.
Cypern är exempel på ett land där allt tillåtits gå snett. Landet skulle över huvud taget inte ha tagits upp i EU förrän grekcyprioterna hade gått med på att dela makten med den turkiska folkgruppen.
Sedan blundade EU för hur ön förvandlades till ett skatteparadis med ett alltmer överdimensionerat banksystem, där ryska oligarker och skumma företag tilläts tvätta sina svarta pengar vita.
När euroländerna sent omsider bygger upp de institutioner som valutasamarbetet kräver, blir EU:s författningsproblem ännu krångligare.
Hur påverkas EU:s ursprungliga institutioner - ministerråd, kommission och parlament - av att Valutaunionen byggs ut till ekonomisk union? Hur ska kommissionen fungera och utses i framtiden? Vad händer med EU-parlamentet, Europas enda direktvalda organ?
Under tiden fortsätter de ekonomiska och sociala klyftorna att växa i Europa, och många européer far illa. Svaga grupper och invandrare ges skulden för de ekonomiska problemen, och främlingsfientligheten ökar. Samtidigt ökar misstron mot politikerna och det demokratiska systemet.
Frågor om miljö, fattigdom, mänskliga rättigheter och säkerhet i världen får stå tillbaka för Europas akuta problem.
Nästa vår är det val till EU-parlamentet. Ska det återigen bli ett val i det svenska riksdagsvalets skugga som de två stora partierna, S och M, helst vill glömma? Eller ska vi vakna upp och inse att Europas framtid också är vår framtid?
Vad sa S-kongressen? Jobben först, visst. Men klarar vi det utan att Europa kommer på fötter igen?
Och är inte solidaritet en av socialdemokratins ideologiska grundbultar?