Det har varit en känslosam tid för Europa. Det var länge sedan vi såg tusentals familjer med små barn på axlarna vandra på järnvägsspår och motorvägar genom Europa. Tröttna, frusna och hungriga, på flykt undan krig och terror.
Bilden av en ilandfluten treåring på en badstrand i Turkiet kunde ingen komma undan.
Europas politiker fick den emotionella knuff de behövde för att äntligen ta börja ta flyktingfrågan på allvar.
Men det är uselt ställt med solidariteten. Storbritannien, Irland och Danmark har tillåtits ställa sig utanför från början. Polen, Ungern och andra östeuropeiska länder kräver vår solidaritet i andra sammanhang, men ställer inte upp när Europa behöver dem.
Samtidigt är det uppenbart att Dublinförordningen inte fungerar i praktiken, allra minst vid massflykt. Flyktingarna vill ju inte stanna i de länder de först kommer till och där de enligt regelverket ska registrera sig och begära asyl.
Det behövs nya system för flyktingmottagningen i Europa. De måste präglas av mer samarbete och solidaritet. Men också av större öppenhet och mer realism.
Europa åldras, och vi borde välkomna de unga och välutbildade människor som nu når våra gränser. Som Merkel påpekar.
Nationalism hör till det förgångna, och länder som sätter upp taggtrådsstängel är framtidens förlorare. De ska inte kunna kompensera sig med EU-bidrag.
Det brådskar att få fram bättre lösningar, för nya flyktingströmmar kan vara på väg:
1. Regimen i Syrien förlorar terräng, och inte ens Assads stamfränder alawiterna är beredda att offra livet för den blodsbesudlade ledarfamiljen längre. Faller Assadregimen, stundar en kapplöpning mellan de många beväpnade oppositionsgrupperna, inklusive IS, om Damaskus och andra städer som regimen i dag kontrollerar. Och ett blodbad på Assad-lojalister som inte gett sig av.
2. Om de syriska flyktingarna i Mellanöstern ger upp hoppet om att en dag kunna återvända till sina hem, kommer de att börja ge sig av till länder, där de tror att det finns en bättre framtid för dem. Saudiarabien och de rika Gulfstaterna håller gärna kriget i Syrien i gång med pengar, men vill inte ha med syriska flyktingar att göra. USA, Australien, Kanada och en del andra länder kanske tar några tiotusental vardera. Återstår Europa.
3. Till råga på allt har Turkiets alltmer maktbesatte president Recep Tayyip Erdogan återupptagit inbördeskriget med kurderna för att försöka vinna extravalet i november. Det destabiliserar landet politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Om människor börjar fly från Turkiet, hur går det då med EU:s plan att förklara Turkiet som ett säkert land dit människor kan sändas tillbaka utan vidare?
Alla dessa dystra scenarier behöver inte bli verklighet. Fredsprocessen kring Syrien tycks ha kommit igång igen.
En enhällig resolution i FN den 17 augusti inger vissa förhoppningar. Kanske stoppar det Syriens sönderfall, men innan det blir fred i området, måste IS och andra terroristgrupper nedkämpas. Det ligger inte precis i korten.
Vi måste förbereda oss på att det kommer fler flyktingar, innan strömmen avtar. Även om EU på papperet fördelar dessa på ett ”rättvisare” sätt, finns det inga garantier för att flyktingarna väljer de länder de anvisas. Vem vill komma till ett land där de inte är välkomna och där partierna tävlar om att göra deras liv så surt som möjligt?
Vi svenskar ska vara stolta över att syrierna ser Sverige så attraktivt att de tar sig den långa vägen hit. Och hoppar över ett och annat välbärgat men inskränkt land på färden.