Det fanns en tid när valet till Europaparlamentet verkade ta de svenska partierna på sängen.
När man kunde höra yrvakna partiledare och politiska kommentatorer tala om vikten av att gå och rösta även i Europaparlamentsvalet, som om det lika mycket som ett val till en parlamentarisk församling hade varit en uppvisning eller övning i demokrati. Så är det inte längre.
De senaste åren har gjort det tydligt att EU inte bara är vår viktigaste handelspartner, utan också vår tryggaste och allra viktigaste politiska arena.
Med ett alltmer isolationistiskt USA på ena sidan och ett alltmer konfrontationsinriktat Ryssland på den andra har vikten av europeisk sammanhållning fördubblats.
Samtidigt har Storbritanniens försök att lämna unionen varit en plågsam demonstration av att inget europeiskt land – inte ens de stoltaste och starkaste – klarar sig på egen hand; Unionens fördelar är verkliga, och går inte att ta för givet.
Kanske kan man rentav säga att de senaste årens dramatiska händelseutveckling har blivit en början på ett gemensamt europeiskt politiskt medvetande, och insikten om att politiken inte längre enbart kan föras på nationell nivå.
Det vore en välgärning – för faktum är att ingen av de utmaningar vi står inför idag går att lösa av någon enskild nation. Det gäller finanskriser, det gäller flyktingfrågor och det gäller den globala uppvärmningen: Problemen är gemensamma, och kräver gemensamma lösningar.
Men det är inte det enda som gör årets val till Europaparlamentet särskilt intressant. Det här valet är nämligen viktigt för våra svenska partier också.
När den traditionella blockpolitiken brutits sönder, och den nationalistiska populismen skjutit en kil tvärs igenom skalan mellan höger och vänster, kan den europeiska scenen bli arenan för en mer ideologisk politik.
I EU-valet är partierna nämligen inte tvungna att besvara regeringsfrågan – och är just därför fria att utveckla de ideologiska skiljelinjerna mellan sig. EU-valet är en arena för stora drömmar och principiella ställningstaganden – och det är en diskussion som den svenska politiken kan behöva.
Framgångar i EU-valet går inte att översätta till antalet mandat i nästa riksdagsval – fråga bara Junilistan eller Piratpartiet om den saken. Men kanske går de att översätta till politikutveckling, och till ett tydligare medvetande om var framtidens ideologiska skiljelinjer egentligen kommer att gå.