Det blåser snålt runt Europas knutar. Från det lilla huset Malta i söder, som oroar sig för IS etablering i Libyen, bara några tiotal mil bort. Till de baltiska randstaterna och Finland i norr, som sett vad som hänt i Ukraina.
Men oron finns i alla hus i Europa – för terrorism, svårhanterliga flyktingströmmar och minskad politisk stabilitet, ovanpå de ekonomiska bekymren.
Europas ledare är tagna på sängen. Alla tycks vilja hålla Tysklands ”Mutti” Merkel i handen, men även hon är rådvill.
Merkel inser säkert att Europa bara köpt tid genom vapenvilan i Ukraina, och att Putin kommer att vilja ha mer.
Liksom att Europa i stort sett saknar inflytande på utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika, trots att vi i hög grad berörs av vad som händer där.
På papperet har EU sedan många år en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Det finns också en stor utrikestjänst, och en ”utrikesminister” (för närvarande italienskan Federica Mogherini), det finns stående kommittéer för utrikes- och säkerhetsfrågor och militärfrågor, och till och med en militär stab. Men dessa organ kan bara fatta bindande beslut om alla 28 medlemsländer är med på noterna.
EU stiftar inga lagar på det här området, och viktigare frågor avgörs i praktiken av Europeiska rådet (statsministrarna) och i ministerrådet (oftast utrikesministrarna). Så har det varit med sanktionerna mot Ryssland. Ett land, till exempel det lilla Cypern, som lever väl på undanstoppade ryska pengar, kan inlägga sitt veto (men gör det klokt nog inte).
Längre har EU tyvärr inte kommit. Det förklarar också att kritiken mot till exempel arabiska diktaturer är påfallande lam. EU har till exempel inte reagerat offentligt mot Arabförbundets skandalösa behandling av Sveriges utrikesminister Margot Wallström på grund av hennes kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien.
Demokrati och mänskliga rättigheter är annars hjärtefrågor för EU.
28 röster är givetvis starkare än en, och menar EU allvar med exempelvis talet om kvinnors rättigheter, måste Unionens möjligheter att agera på medlemsstaternas vägnar i världen ökas. Det handlar om EU:s trovärdighet, men också vår säkerhet.
Att genom lagstiftning knyta ihop de europeiska ländernas ekonomier så att de inte har någon reell handlingsfrihet kvar, men sedan överge dem när det kommer till deras nationella säkerhet, håller inte i längden. Löftet att bistå varandra i kritiska lägen, känns rätt tomt när EU varken saknar egna militära resurser eller en fungerande beslutsprocess för ändamålet.
”Mjuk makt” låter bra, men när den inte utnyttjas fullt ut på grund av ekonomiska hänsyn? Och hur relevant är den i en värld där stora länder inte är beredda att respektera andra länders gränser och nationella rättigheter?
EU som medlare låter också bra, men om ena parten är IS och den andra försvarslösa syrier? Eller Ryssland versus Ukraina? Eller ockupationsmakten Israel versus palestinierna?
Det finns de som menar att det inte finns någon specifik europeisk identitet. Att Europa bara är ett bihang till USA i något som kallas ”väst”, och bör förbli så.
Men om USA visar allt mindre intresse för Europa och vårt närområde, och om det finns människor som är beredda att offra livet för att få tillhöra vår europeiska gemenskap, måste vi inte då stå upp för och vid behov försvara de värderingar som vi skrivit in i alla EU-dokument?
En fullständig säkerhetspolitisk samordning i Europa lär dröja. Under tiden bör EU göra som Sverige – tydligt välja mänskliga rättigheter framför ekonomiska fördelar.