Efter lördagskvällens besked att det i första hand är Sannfinländarna som stoppar ett återupptagande av förhandlingarna om nödlån till Grekland, vore det lätt att vitsa om att det verkligen är ytterkanterna som drar i sär Europa.
Det stämmer politiskt, där såväl Scottish National Party i Skottland som Syriza i Grekland drar iväg åt vänster medan högerpopulistiska rörelser i snart var och vartannat land motarbetar det europeiska samarbetet.
Det stämmer också geografiskt, där det förutom Grekland och nu Finland framförallt är ett land i unionens nordvästra hörn, Storbritannien, som steg för steg ställer sig längre bort från de gemensamma åtagandena.
Om man bortser från lustigheterna, så är det tydligt att vi här har att göra med en union som inte längre drar åt samma håll.
Som förändras hastigt, och som glider isär oavsett vilket område man undersöker – de politiska meningsskiljaktigheterna blir allt skarpare och de ekonomiska klyftorna blir allt djupare, både inom och mellan medlemsländerna.
Att söka efter en enda orsak till den här utvecklingen är nog lika hopplöst som det är svårt.
Det är en komplex process, som i många fall göder sig själv, och där det inte vore intellektuellt hederligt att säga att det ena orsakar det andra. Visst göder ökade klyftor politisk extremism, men det går inte att reducera åsikter och stämningar till en funktion av ekonomin.
Och visst är marknadens upp- och nedgångar beroende av aktörernas förtroende för varandra och deras tro på framtiden – men förtroende ensamt räddar inte en småföretagare på väg mot konkurs.
Det är i skrivande stund oklart om, och i så fall i vad, förhandlingarna resulterar. Det som går att konstatera är emellertid att den union, som var lätt att utvidga hålla ihop när tillväxten var god och alla hela tiden fick lite med, är betydligt spretigare när var och en känner behovet av att se om sitt eget hus först.