När detta skrivs, utsätts de tyska socialdemokraterna (SPD) för stark press att gå in i en ny ”stor koalition” med Angela Merkels kristdemokrater (CDU/CSU). För SPD-ledaren Martin Schulz är det ett val mellan pest och kolera.
En ny period med Merkel betyder risk för ytterligare utslätning av profilen, och att SPD förvandlas till ett stödparti till kristdemokraterna i stället för att vara ett alternativ till dessa. Men ett nyval som SPD med all sannolikhet skulle förlora är inte heller lockande.
Merkel försökte först bilda en trepartikoalition med miljöpartiet De Gröna och FPD, ett arrogant högerliberalt parti, som Merkel haft en stormig koalition med tidigare.
Hon lade aldrig något större krut på det alternativet, eftersom hon hellre regerar med socialdemokraterna. Av sakpolitiska men också taktiska skäl – då slipper hon en riktig opposition.
Svagheten – för Tyskland – är att med SPD i regeringen, blir AFD (Alternativ för Tyskland), som är både främlingsfientligt och nazianstucket, det ledande oppositionspartiet. Med utökad talartid och andra fördelar i Förbundsdagen.
Det skulle lämna väljarna utan alternativ om de stora partierna än en gång regerar sönder sig.
De endasom med säkerhet skulle vinna på ett nyval är AFD, och då skulle Tyskland vara än värre ute. Så regeringskrisen slutar antagligen med att de två största partierna regerar vidare, fast båda backade till historiskt låga nivåer i höstens val.
Men först måste SPD:s medlemmar säga ja, och de är minst sagt skeptiska.
En nystark regering i Berlin är vad Europa otåligt väntar på för att kunna ta itu med Brexit, EU:s förnyelse och alla andra frågor som idag går på halvfart eller väntar på att komma igång.
Men den tyska regeringskrisen kan bli långvarig, och ingen vet hur den slutar.
Européerna borde tona ner förväntningarna på Tyskland den närmaste tiden, och ta en del initiativ själva. Sociala toppmötet i Göteborg gick ju bra utan Merkel.
Hon är för övrigt kvar som kansler, bara inbegripen i en regeringskris.
Allt kaninte skyllas på högerpopulismen. I Europa verkar den ha ett tak på cirka 15 procent, och överlag växer den inte längre. När Macron efter höstens tuffa reformer i Frankrike backat något från de höga valsiffrorna, har väljarna inte gått till Le Pen. Inte heller till den populistiska vänstern under Mélenchon.
Men populisterna har onekligen komplicerat regeringsbildningarna i Europa.
Det finnsett oprövat kort i tysk politik, och det är vänsterpartiet Die Linke med stark förankring i östra Tyskland. 27 år efter återföreningen borde det vara dags att ta in detta parti i värmen. I stället för att låta AFD exploatera det ekonomiska och sociala missnöjet i forna DDR.
Tysklands ekonomi går som tåget – i BNP-mått mätt. Det finns utrymme för större investeringar i eftersatta områden. I stället ökar klyftorna.
De tyskasocialdemokraterna måste utveckla alternativ till den konservativa ekonomiska politik som nu förs.
Det kräver en tid i opposition – eller finansministerposten i en ny regering!
Det är inte bara i Tyskland som socialdemokraterna backat under 2017. De har förlorat i stort sett alla val de ställt upp i på kontinenten, och de har förlorat stort.
Det är den kanske viktigaste förklaringen till dagens politiska kris i Europa.
Socialdemokraternai Europa har både insikter och ambitioner, men visionerna saknas. Inställningen är att man inte får utmana väljarna med några djärvare förslag, för då förlorar man valen. Nu när man ändå förlorat valen, kunde man kanske pröva något nytt?