Kungahuset i Saudiarabien har ställt sig i spetsen för en sunnitisk koalition som genom flygangrepp försöker krossa den Iranstödda shiitiska Houthimilisen i Jemen.
Houthierna har fördrivit den Saudilojale presidenten Mansur Hadi och kontrollerar nu större delen av landet.
Saudierna stöds av den vanliga svansen av sunnitiska diktaturer i regionen: Förenade arabemiraten, Kuwait, Qatar och Bahrain.
Shejkerna i Oman håller sig denna gång undan. Annars är hela firman (Gulstaternas råd) med. Alla har shiitiska befolkningsgrupper som de förtrycker efter bästa förmåga.
Den saudiska interventionen stöds också av militärjuntan i Egypten, som utlovat sjö- och markstridskrafter, kungen i Marocko och den för folkmord efterlyste presidenten Omar al-Bashir i Sudan.
När man ser listan på länder som säger sig vilja återupprätta demokratin i Jemen, undrar man om de inte gått vilse.
Den Saudiledda operationen är inte sanktionerad av FN, men stöds politiskt och logistiskt av Obama i USA, som är (eller rättare sagt var, för amerikanerna är också bortdrivna) i Jemen för att jaga den sunnitiska al-Qaida med drönare. al-Qaida skapades en gång av saudierna, men vände sig snart mot sina gynnare.
Konflikten i Jemen kan ses som ett krig genom ombud (”proxy war”) mellan det shiitiska Iran och det sunnitiska Saudiarabien om herraväldet i regionen. Men det är också en intern konflikt med politiska och religiösa förtecken. Houthierna är jemenitiska shiiter (zaidier) och inte några främmande inkräktare. Houthierna har fått stöd av Jemens förre president, Ali Abdullah Saleh, som en gång gillades av USA.
Jemeniterna själva vill slippa både Saudiarabien och Iran, men har inte mycket att säga till om i sammanhanget, splittrade och utfattiga som de är.
Deras största problem är att de sitter ihop med Saudiarabien på Arabiska halvön och gränsar till alla möjliga bandit- och terroristnästen, på båda sidor av Röda havet och Adenviken.
Amerikanerna befinner sig nu i den märkliga situationen att de stöder den saudi-sunnitiska sidan i Jemen, samtidigt som de jagar sunnitiska terorister där och samtidigt som de samarbetar med shiitisk milis och iranska militärer för att bekämpa den sunnitiska Islamiska staten (IS) i Irak.
För tillfället verkar USA mer angeläget om att normalisera förbindelserna med Iran än att stryka saudierna – och israelerna – medhårs.
Går kärnvapenförhandlingarna i lås, hävs sanktionerna mot Iran som då kan utveckla sin inte oansenliga ekonomiska potential. Iran har också en gång varit en demokrati och institutionerna finns på plats den dag som prästerskapet drar sig tillbaka.
Det är därtill ett land med flertusenårig historia och mer än dubbelt så stor befolkning som Saudiarabien.
Saudiarabien har en kort historia som stat, och i sin nuvarande skepnad som totalitärt familjeföretag knappast någon längre framtid heller .
Man kan förstå att nye kungen Salmans nerver är spända till bristningsgränsen där han tronar på sina vapenarsenaler och ser hoten öka i alla väderstreck.
En invasion av Jemen, som är stort som Sverige, är också ett vågspel för den saudiske kungen. Saudierna skulle knappast vara välkomna där någon längre tid, och hemmavid kunde den shiitiska oppositionen mot det auktoritära styret aktiveras.
al-Qaida och IS kan också växa sig starkare i Jemen om Houthierna pressas tillbaka.
Det kommer också att bli svårare för saudierna att shoppa vapen, när omvärlden ser vad de används till.
Även Stefan Löfven lär nu inse att vi inte ska sälja vapen till Salman & Co.