När Håkan Juholt höll sitt stora linjetal som ny partiordförande på S-kongressen lördag 26 mars höll jag med om det mesta. Men det fanns en formulering som irriterade.
"Vi har färdats från neutralitet till aktivitet", sa Juholt.
Formuleringen fanns inte i hans manus, men det var orden som Juholt använde i talarstolen för att beskriva förändringen i svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Men den gamla neutralitetspolitiken innebar ingen passiv åskådarroll. Sverige spelade en aktiv roll på den internationella arenan under hela 1900-talet.
Hjalmar Branting var pådrivare för bildandet av NF (Nationernas förbund).
Under andra världskriget var Sverige en fristad för socialdemokrater som flydde undan nazismen. Tysken Willy Brandt (senare förbundskansler) och österrikaren Bruno Kreisky (senare regeringschef) är kända exempel.
1968 tog Sverige ställning för enprocentsmålet - att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas som stöd till världens fattiga.
På 1970-talet var svensk arbetarrörelse engagerad mot militärdiktaturerna i Grekland, Spanien och Portugal. Det skramlades med insamlingsbössor i varje gathörn.
På samma sätt gav socialdemokratin sitt stöd till demokratirörelserna i Östeuropa. Både Charta 77 i gamla Tjeckoslovakien och Solidarnosc i Polen hade utbyte med svensk socialdemokrati. Som ung SSU:are var för övrigt Håkan Juholt personligen engagerad i samarbetet med Solidarnosc.
På 1980-talet gick Olof Palme i täten för kärnvapennedrustningen i Europa. Hans rapport "Gemensam säkerhet för gemensam överlevnad" fick stort genomslag i den europeiska debatten.
I början av 1990-talet tackade Nelson Mandela för det stöd som han och ANC fått från Sverige och svensk socialdemokrati under befrielsekampen i Sydafrika.
Därför är det slarvigt att tala om att Sverige gått från "neutralitet till aktivitet". Juholts historiska företrädare brann för den internationella solidariteten.
Den stora förändringen är i stället att Sverige är aktivt på ett annat sätt än förr. Vi deltar i militära operationer utomlands i betydligt större utsträckning.
Sveriges internationella varumärke har blivit ett annat. På Palmes tid förknippades Sverige med solidaritet med världens fattiga samt krav på fred, förhandlingar och nedrustning.
I dag diskuterar vi om vi ska ställa JAS-plan, kustkorvetter eller U-båtar under Nato-befäl utanför Libyens kust. Vi skramlar med vapen i andra länder i stället för med insamlingsbössor i Sverige.
Det finns många som gillar kursändringen - även i Juholts parti. S-kongressen 2009 tog till exempel ställning för fortsatt svensk miltär närvaro i Afghanistan.
Men jag är inte säker på att militärt engagemang i Libyen eller Afghanistan är det bästa sättet för att stärka säkerheten för det svenska folket, vilket ju borde vara det främsta målet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Kanske ger det nya kompisar i Washington och Bryssel, men det kan samtidigt ge Sverige och svenska folket nya ovänner. Vi blir ett mer intressant mål för de terrorister och extremister som frodas i världens alla konflikthärdar.
Därför känner jag mig inte till freds med onsdagens S-besked om Libyen. Det är bra att Juholt, Peter Hultqvist och Urban Ahlin lägger tonvikten vid humanitära och civila insatser i området. Men det oroar att de obekymrat talar om att ställa "marina stridskrafter" från Sverige under Nato-kommando.
Vad har Sverige att vinna på att delta i en konflikt som kan handla om att stärka brittiska och amerikanska intressen i regionen?
I sin stora artikel i onsdagens DN skriver Hultqvist & Ahlin att omkring 40 länder backar upp den militära insatsen i Libyen. Men FN består av 192 nationer. Världssamfundet är inte enat.
Stora länder som Kina, Ryssland, Indien, Tyskland och Brasilien lade ner sina röster i säkerhetsrådet. Afrikanska Unionen har protesterat mot bombningarna av Tripoli.
Därför känns det som att Sverige fortsätter att delta i ett vågat spel.
Varför inte istället låta Sverige bli den starkaste och ivrigaste rösten för fredsförhandlingar och humanitära insatser i Nordafrika?