Vi var många som under julhelgen såg och beundrade kvinnorna i ”Fröken Frimans krig” och deras kamp för kvinnors rättigheter.
Då var det tidigt 1900-tal och de kämpade för bland annat kvinnlig rösträtt och mot prostitution. Sedan dess har kvinnors rättigheter stärkts, genom hårt och idogt arbete.
Steg försteg har vi gått framåt i jämställdhetsarbetet. I dag har Sverige den första regeringen i världen med en feministisk utrikespolitik, forskningen kring kvinnors hälsa har fått mera pengar, vi har infört gratis mammografi för kvinnor mellan 40 och 74 år, regeringen ger stöd till förskolor som har öppet dygnet runt, ytterligare en pappamånad är infört och stödet till kvinnojourerna har också ökat.
Trots denna utveckling känner jag oro inför framtiden.
I USA har president Trump infört en regel som innebär att internationella organisationer som vill ta emot finansiellt stöd från USA får varken informera om aborter eller utföra dem.
Detta betyder bland annat att ett stort antal kvinnor kommer att dö i sin graviditet.
I Sverige blev abort lagligt 1938 och nuvarande abortlag antogs 1974. I den från 1938 var det tillåtet att utföra abort om graviditeten utgjorde ett allvarligt hot mot kvinnans liv eller om kvinnan blivit våldtagen eller om barnet kunde få allvarlig skada/sjukdom.
De kvinnor som ville utföra en abort av annan orsak reste till Polen eller gjorde den på egen hand, ibland med sticknålar med stor risk för sitt liv.
Enligt den nya lagstiftningen från 1974 kan man göra abort fram till slutet av artonde veckan av vilken anledning som helst, men nu i dagarna har antiabortdebatten åter kommit igång i Sverige och det visar sig att den ofta finansieras av pengar från antiabortorganisationer i USA. Globaliseringen visar sin kraft även på detta område.
I Ryssland har det nyss blivit lagligt att utöva våld mot kvinnor och barn i hemmet, där för övrigt det mesta av familjevåld sker.
Varje dag möter 36 000 kvinnor och 26 000 barn familjevåldet i Ryssland, enligt UNDP.
När jag 1994 tog upp ämnet med ryska kvinnor på en Nordkalottkonferens i Tromsö fick jag svaret att det inte förekommer våld mot kvinnor i Ryssland. Några år senare, i ett öppnare Ryssland, sa samma kvinnor att det är vida utbrett och bad om hjälp.
Nu slår öppenheten igen portarna och gör att kvinnorna åter måste förneka misshandeln.
Vi får inte ta stegen framåt för givna inte ens i vårt land. Kampen måste fortsätta eller kvinnors krig, som Fröken Friman kallade den. Engagera er!