I ett inlägg i Sveriges Radios OBS sågas socialdemokratin av Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet (ob M).
"Socialdemokratins dagar är över. På två decennier har socialdemokratin gått från ett 45-procents- till ett 25-procentsparti. Det finns ingen naturlag som säger att Socialdemokraterna ska komma tillbaka. Tvärtom. 1800-talets dominerande politiska parti hette Lantmannapartiet. Vem kommer ihåg det i dag?", undrar Gudmundson.
Gudmundson och andra borgerliga kommentatorer bör nog vara mer försiktiga med dödsdomarna.
Riksdagsvalet 2010 var visserligen ingen lysande socialdemokratisk insats. Men mitt i allt socialdemokratiskt självspäkeri bör vi komma i håg några saker.
Det hånade S blev faktiskt riksdagens största parti. 1,8 miljoner svenskar röstade på Socialdemokraterna i riksdagsvalet 2010. S fick 30,6 procent. M fick 30 procent.
I 188 av landets totalt 290 kommuner fick Socialdemokraterna bättre resultat än riksresultatet (31 procent eller mer).
I 87 av landets kommuner fick partiet över 40 procent.
I en lång rad kommuner och landsting styr fortfarande Socialdemokraterna - antingen ensamma eller i samarbete med andra.
"Socialdemokraterna är vinnare i spelet om den lokala makten. Antalet rödgröna styren fördubblas", löd en rubrik i tidningen Dagens Samhälle strax efter valet.
Därför ska man akta sig för att dra paralleller mellan dagens socialdemokrati och 1800-talets Lantmannaparti eller för den delen 1700-talets hattar och mössor.
Med historiska S-mått mätt gjorde partiet ett dåligt val 2010. Men ett parti som har stöd från en tredjedel av väljarna i riket kan inte räknas bort.
Per Gudmundson hävdar att Socialdemokraterna levt på konstgjord andning sedan 1960-talet.
"Då var välfärdsbygget fullbordat", menar han och antyder av att S inte tänkt en ny tanke på flera decennier.
Men hallå! Från 1970-talet minns vi inte bara Olof Palmes internationalism, utan också arbetslivsreformerna, utbyggnaden av barnomsorgen och arbetet för ökad jämställdhet.
På 1980-talet upplevde vi en skördetid för socialpolitiken. Det blev fler platser i äldreomsorgen. Föräldraförsäkringen förlängdes.
1990-talet handlade mycket om budgetsaneringen, men vi bör inte glömma bort högskoleutbyggnaden, Kunskapslyftet eller Göran Perssons gröna folkhem.
Socialdemokraternas idéverkstad har inte stått stilla sedan 1960-talet!
Gudmundson har dock rätt i att det inte finns en naturlag som säger att Socialdemokraterna kan komma tillbaka.
Men partiet har alla förutsättningar att göra det om man anpassar sina idéer om solidaritet och jämlikhet till en ny tid och en ny verklighet.
Dagens Sverige är ett annat land än Olof Palmes Sverige. Tjänstemännens och akademikernas fackliga organisationer är i dag större än arbetarnas LO.
Var tionde grundskoleelev och var femte gymnasieelev går numera i friskolor. Privata vårdcentraler och apotek har vuxit upp som svampar ur jorden.
Det offentliga upphandlar nästan 500 miljarder kr i privata välfärdstjänster.
"Att tro att socialdemokratins kris i dag skulle lösas med Palmes politik är en illusion. En rimlig vänsterståndpunkt i detta nya landskap är att ställa stenhårda krav på de privata entreprenörerna, på vinsttak och kvalitetskrav", skriver kloke vänsterdebattören Björn Elmbrant på webbplatsen Dagens Arena.
2010-talet kräver helt enkelt andra politiska recept än 1980-talet.
Friskolorna är ett bra exempel. Det går inte längre att säga bara stopp och förbjud. Många har sina barn i friskolor och är nöjda.
Men det måste finnas tydliga lagkrav på verksamheten. Friskolor ska inte kunna strunta i bibliotek, studievägledning, kuratorer eller skolsköterskor, som en del oseriösa aktörer gör för att kunna öka sina vinster.
På samma sätt måste de nya apotekskedjorna ställas inför krav på att det ska finnas service, tillgänglighet och läkemedelsförsörjning inte bara i centrala Luleå, utan också i glesbygden.
Multinationella läkemedelsjättar ska inte kunna plocka russinen ur kakan i lukrativa affärslägen för att sedan bara strunta i övriga delar av landet.
"Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål", skriver Socialdemokraterna i sitt partiprogram.
Det duger som målformulering även för framtiden. Men medlen, de politiska verktygen, måste förändras i en ny tid och verklighet.
Om Socialdemokraterna och blivande partiledaren Håkan Juholt lyckas med det så kommer Per Gudmundson och andra högerdebattörer att få fel sina profetior om en nära förestående hädanfärd för S.
Det är inte kört för partiet.