Jag är inte ensam.
Mitt öde har delats av flera tiotusentals svenskar denna kalla snöiga vinter. Många dessutom mycket värre drabbade än jag.
Det handlar om de stora förseningarna i tågtrafiken.
I mitt fall var det en timme och tio minuter ena hållet och 50 minuter på tillbakavägen.
Med SJ:s resegaranti kostade min resa mig bara en fjärdedel av det angivna biljettpriset. Ytterligare tio minuters försening och SJ hade fått bjuda mig på hela resan genom södra Sverige.
Ett plåster på såren förvisso, men som affärsidé synnerligen torftig.
Ett fiasko
Varför har det blivit tågkaos, för andra året i rad?
Den besvärliga vintern spelar förstås in och SJ och Trafikverket har naturligtvis ett ansvar, men de huvudskyldiga finns på annat håll. I grunden är det ett politiskt fiasko av gigantiska mått.
De politiska majoriteterna har varit alldeles för kortsynta och dumsnåla. De har trott sig spara och låtit en miljövänlig och samhällsekonomiskt lönsam trafikgren förfalla.
Men inte nog med det.Den svenska järnvägen har utsatts för ett nyliberalt ideologiskt experiment som vi först nu ser den fulla förskräckliga vidden av.
Naturligt monopol
Med slagord om konkurrensens välsignelse styckades ett naturligt monopol. Resultatet blev inte en bättre, utan en sämre järnväg.
Trafikverket och SJ skyller på varandra. SJ och de andra tågoperatörerna träter om vem som kör i vägen för vem.
I stället för att samla alla krafter på att få tåg, vagnar och spår att fungera värnar varje aktör sitt eget intresse.
Störst i skylla-ifrån-sig-branschen har dock de borgerliga infrastrukturministrarna varit.
Socialdemokratiska regeringar kan visserligen inte fritas från kritik. De genomförde uppdelningen av SJ och lade under sin tid ned alldeles för lite pengar på underhåll och investerade alldeles för lite i förnyelse.
Försummelser
Men sedan 2006 har vi haft en borgerlig regering. Det är den som nu bär ansvaret för att tågtrafiken ska fungera. Det är den som uppmuntrar fortsatt privatisering.
Då går det inte att skylla alla problem på socialdemokratiska försummelser i det förgångna.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd påstår att alliansregeringen satsar på järnvägen eftersom 5 miljarder per år avsätts till underhåll.
Men vad hjälper det när Trafikverket bedömer att det behövs 2 miljarder ytterligare årligen för att klara behoven.
För liten spårkapacitet
Ett grundproblem är att spårkapaciteten blivit för liten när fler operatörer och fler resenärer tillkommit. Under den mest hektiska tiden går tågen med bara någon minuts mellanrum. Ett enda litet fel kan orsaka enorma förseningar.
Järnvägstrafik på högtrafikerade linjer har en oerhörd potential. Allt fler människor vill åka tåg. Långväga godstransporter passar för tåg. Tåg är bra för miljön.
Möjligheterna är alltså stora. Men då måste regeringen kasta de ideologiska skygglapparna och erkänna de problem som nuvarande politik skapat.