Främmande flyg, främmande soldater, eldgivning, slutligen avfärd i triumf.
"Men får dom göra så där, slå till i ett annat land?"
Frågan ställdes en julimorgon 1976. På nyheterna berättade man att israelisk militär slagit till mot ett kapat plan på Entebbeflygplatsen i Uganda. Militärt sett blev fritagningen en framgång.
Det finns tydliga paralleller mellan aktionen i Entebbe i Uganda 1976 och den i Abbottabad i Pakistan 2011. En militärt stark nation slår till, utan att fråga någon om lov, och operationen lyckas.
För Uganda var det hela en nesa och för Pakistan är det hela pinsamt. Världens mest eftersökte terrorist bodde i militärstaden Abbottaba. Det är naturligt att det uppstått spekulationer om bin Ladin hade vänner i den pakistanska säkerhetstjänsten. Det faktum att USA inte yppade något om aktionen för Pakistans regering vittnar ju om att man inte litar på regimens förmåga att hålla tyst.
Men vad som är rätt och fel är snarast en filosofisk fråga, inte en juridisk. Och grundregeln är att den som är stark kan ta sig rätt.
Men invändningarna mot attacken mot de befästa huset i Abbottabad försvinner i de flesta fall i glädjen över att en organisation som står för död och terror har åsamkats en förlust. Men om US Navy Seals slår till i tyska Abensberg eller skotska Aberdeen lär reaktionerna bli annorlunda.
För president Barack Obama var det oändligt viktigt att kunna tillkännage att Osama bin Ladin var död. Presidenten har anklagats för att vara för mjuk mot terrorister och det har förekommit analyser att tiden i Indonesien gjorde Obama mindre patriotisk. Ja, det påstods till och med att presidenten inte var född i USA utan i Kenya, något som gjorde att födelseattesten från Hawaii offentliggjordes.
Men nu kan Obama möta sina kritiker med en helt annan auktoritet. Faktiskt, presidentvalet 2012 kan ha avgjorts borta i Abbottabad.
Det var en republikansk regim (Nixon) som öppnade dörren till det kommunistiska Kina och det är en demokratisk regim som firat de största triumferna i kampen mot terrorismen. Politiken innehåller många paradoxer.
Det stora som händer i arabvärlden är den våg av demokrati som sköljer fram. Människor i olika länder går ut på gatorna och kräver demokrati. Det är alltså inte al-Qaidas budskap som spirat.
Striderna är hårda i Syrien, ett land som leds av ögonkirurgen Bashar al-Assad. Han efterträdde sin far Hafez al-Assad på posten som landets president.
Regimen har visat maximal skoningslöshet mot de oppositionella och det är (som Frankrike krävt) befogat att införa EU-sanktioner mot regimens ledande företrädare.
År 2011. Det år de Usama bin Ladin dog och det år då demokratin i arabvärlden var starkare än vid något tidigare tillfälle.
Jag hade ju en tävling tidigare under säsongen: om skidmedaljer (känns väldigt inaktuellt nu) och om Socialdemokraterna skulle få en partiledare som var femtiofem plus.
Bokpriserna går till Gunilla Landström i Gällivare och Mayvor Ylitalo i Kalix, grattis.
Ja, det blev både svenska medaljer och en partiledare på blott 47.
Storbritannien folkomröstade i veckan om ett nytt valsystem. Hittills har man ju haft principen "vinnaren tar allt", vilket ibland lett till att det parti som fått flest röster ändå hamnat i minrotitet i parlamentet.
Statsvetarprofessor Simon Hix i London sade detta inför omröstningen:
"Ironin är att högerkonservativa bloggare och Labours vänsterfalang gemensamt motsätter sig det nya röstsystemet under villfarelsen att båda skulle kunna säkra en egen majoritet om nuvarande ordning bibehålls. Det är underbart att se fackföreningar använda samma retorik som högerbloggare om att ett alternativt system skulle vara odemokratiskt."
Däremot lär inte någon brittisk regering göra något åt monarkin. I samband det senaste bröllopet i London fick rojalisterna maximal uppmärksamhet och man slår vakt om det otidsenliga systemet att statschefens uppdrag går i arv. Även en nybliven folkpensionär i Stockholm kan nog känna sig helt säker på att få sitta kvar så länge han vill.
Njut av våren!