Krismötena avlöser varandra i EU. Folkliga protester blandas med oro på finansmarknaderna.
Mitt i detta tumult hörs ett enkelt budskap:
"Statsskulden är en myt. Den är bara ett sätt för finanskapital att idka utpressning mot hela länder."
"Enklaste sättet att svara utpressare är då att inte betala."
Det är chefredaktören Johan Ehrenberg som skriver i tidningen ETC (16/6) om "den galna skulden".
Är det verkligen så som Ehrenberg tycks mena, att problemen med euron bara är ett påhitt som man kan bortse ifrån?
Ehrenberg hävdar att statsskulden ger en dålig bild av en stats ekonomiska läge. Statsskuldmåttet räknar lånen men inte de tillgångar som lånen tagits upp för.
Ingen betraktar en villaägare som lånat 1 miljon till sin villa som konkursfärdig. Låneskulden balanseras ju av villans värde på tillgångssidan.
Så långt har Johan Ehrenberg rätt i att man inte ska hetsa upp sig över en statsskuld som ligger på 100 procent av BNP eller mer.
Det är också riktigt att skulderna inte är problemet utan vad de används till. Investeringar i infrastruktur, hälsa, miljö och så vidare bygger landet rikare och har en helt annan samhällsekonomisk innebörd än utgifter för konsumtion.
Men även om en hög statsskuld inte behöver vara något akut problem så är räntebetalningarna det. Och det är där som Ehrenberg förlorar kontakten med verkligheten.
Staten måste, precis som villaägaren, betala räntorna ur de löpande inkomsterna. Räntebetalningarna är ingen myt utan en hård realitet.
Och däri ligger också förklaringen till att en alltför hög statsskuld kan bli ett problem för en stat.
Om statsskulden drar iväg kan långivarna uppfatta att risken ökar och kräva högre räntor.
Högre räntor betyder dyrare lån och att ännu större del av inkomsterna måste avsättas till räntebetalningar.
Den här kopplingen mellan statsskuld och statsfinanser missar Ehrenberg.
En sak är om en stat lånar av sina egna medborgare. Då är möjligheterna att hantera räntorna större eftersom man kan väga av mellan olika medborgarintressen i samma land.
Med utländska långivare kommer kraven utifrån. Ju större räntebörda ju starkare krav på något görs åt statsfinanserna.
Är lösningen att säga: Vi betalar inte?
Har krisen gått så långt att det krävs extrema åtgärder då kan också betalningsinställelse bli aktuell. Långivarna tvingas då ta en del av förlusten.
Men att det skulle kunna ske utan negativa konsekvenser för låntagarlandet är rent önsketänkande. Möjligheterna att ta nya lån skulle minska, räntevillkoren skulle försämras. Kravet på ordning i statsfinanserna skulle kvarstå och därmed risken för nedskärningar.
Visst finns element av utpressning och spekulation i eurokrisen. Men det är inte det som är kärnan.
Att ge sken av att statsskuldräntorna är en myt och att det skulle vara lätt att lösa problemen är att göra det alldeles för enkelt för sig. Pinsamt enkelt, ETC.