Under onsdagen möttes EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Unionens handelskommissionär Cecilia Malmström med den amerikanske presidenten Donald Trump i Washington.
De kom för att diskutera de frågor som sedan det amerikanska regeringsskiftet i början av förra året har blivit så oerhört komplicerade – nämligen frågor om tullar och handel på rättvisa villkor mellan de båda kontinenterna.
Det är frågor som har blivit komplicerade av två anledningar: För det första ägnade den tidigare amerikanske presidenten Barack Obama flera år åt att tillsammans med EU förhandla fram det omfattande och detaljerade frihandelsavtal som gick under namnet TTIP. Det var ett avtal som man definitivt kunde ha invändningar mot, men det var åtminstone väl förberett och förankrat. Tyvärr var en av Donald Trumps första åtgärder var att riva upp papperet det var skrivet på, och kasta ut bitarna genom fönstret.
Den andra anledningen till att läget har blivit så svårt hänger ihop med den första: Utifrån har det varit mycket svårt att förstå vilken handelspolitik som Donald Trump egentligen ämnar föra. Beskeden har varit både drastiska och radikala, men det är långt ifrån de alltid har materialiserats i faktiska åtgärder – och vad som egentligen kommer att hända har verkat lika oklart för hans motparter som för hans egen regering; så avgick hans högste ekonomiske rådgivare Gary Cohn i protest mot det oväntade beskedet att Trump ämnade införa tullar på stål och aluminium.
Om man kan skönja någon trend i politiken går den alltså, i synnerhet den senaste tiden, bort från frihandel, och mot fler tullar och handelshinder. Det är särskilt problematiskt för ett litet, exportberoende land som Sverige, och just därför är det glädjande att de här förhandlingarna inte är någonting vi är tvungna att sköta på egen hand, utan att den Europeiska Unionen kan tala med en gemensam röst och som representanter för en långt mer betydelsefull marknad än något av de enskilda medlemsländerna ensamt.
Det gör också att vi inte kan spelas ut emot varandra – tillsammans är vi starka, och det är bara att titta på hur Storbritanniens beroendeställning till USA har hamnat i sedan de beslöt sig för att lämna EU. De är helt och hållet beroende av att få till ett frihandelsavtal med den mäktiga grannen i väst, och just därför kunde Trump ta sig sådana friheter under sitt besök i landet; när han kommenterade brittisk inrikespolitik lät det snarare som om han kommenterade guvernörsvalet Alabama eller Illinois.
Den situationen har vi inte hamnat i. Och även om vi är ett exportberoende land med intensiva handelsförbindelser över Atlanten, så är det inte i första hand den egna exponeringen som utgör den största risken för Sveriges del. Det är i stället de konsekvenser som ett fullskaligt handelskrig skulle få på världsmarknaden och den globala ekonomins återhämtning efter tiotalets krisår.
Att undvika ett sådant scenario måste vara det första målet i alla förhandlingar med USA. Tyvärr är det först i nästa steg som vi skulle kunna gå vidare och till exempel diskutera hur man ska kunna hitta en gemensam linje mot den statligt subventionerade stålproduktionen i Kina. Ett sådant scenario skulle kunna stabilisera priserna på stål – någonting som skulle få positiva konsekvenser för den norrbottniska och hela den svenska ekonomin.
På den punkten är vi inte just nu. För trots att Amerika och EU har gemensamma intressen att främja har den nationalistiska retoriken på båda sidor om Atlanten gjort samarbetet svårare, och ryckt tillbaka diskussionen till en nivå där målet är att undvika att utlösa en ekonomisk kris.