I tisdags kunde vi på den här sidan konstatera att det som behövs i kölvattnet av sommarens bränder i allra första hand är kunskap. Om vi ska kunna motverka klimatförändringarna på lång sikt behöver vi ha insikt i deras ursprung och sättet de fungerar på – och om vi ska motverka deras konsekvenser på kort sikt behöver vi veta hur vi så snabbt och effektivt som möjligt gör det.
Det är i ljuset av det som Inrikesminister Morgan Johanssons (S) allra viktigaste åtgärd – förutom det praktiska och konkreta stöd som tillförs redan nu – var beskedet att han kommer att tillsätta en utredning som bland annat ska titta på hur en framtida svensk katastrofberedskap ska se ut.
Det var ett bra beslut, framförallt med tanke på den situation vi befinner oss i: Vi ligger i startgroparna på en valrörelse, och just i det skedet är det väldigt lätt att politiker fattar enkla och förhastade beslut. Att de försöker regera landet med utspel, och att de snarare än att ta reda på hur saker och ting faktiskt ligger till föreslår snabba åtgärder för att de låter bra och för att de tror att det är vad väljarna vill ha.
Mycket riktigt dröjde det inte länge innan Alliansen presenterade sitt eget utspel om svensk krisberedskap. Den kommenterade moderatledaren Ulf Kristersson så här: ”Vi tror inte att det nu är läge för nya stora långa utredningar. Det är dags att fatta politiska beslut efter 25 års underskattande av den civila beredskapens betydelse.”
Det är visserligen glädjande att det parti som nyligen kallade försvarsmakten för ett särintresse, och som mer än något annat var drivande i att under regeringen Reinfeldt gradvis demontera det svenska försvaret, har vaknat på detta område. Men som så ofta när man yrvaken börjar vifta med armarna finns det en risk att man välter nattduksbordet med vattenglaset på.
Problemet är nämligen inte att det tiopunktsprogram som Alliansen lagt fram nödvändigtvis är dåligt. En hel del av det är bra, och sådant man med all säkerhet kommer att kunna finna en bred enighet över blockgränserna om. Det tydligaste exemplet på det är förslaget om utbyggnad av utbildningen för räddningspersonal – något regeringen redan har föreslagit.
Problemet är i stället det sätt som Alliansen väljer att föra politik på. I stället för att ta reda på vilka åtgärder som skulle behövas, är det allra viktigaste för dem att snabbt föreslå någonting som låter handlingskraftigt och bra. För dem är sakfrågan helt och hållet underordnat målet att plocka snabba politiska poäng i nuet.
Det kan låta oerhört att på det sättet prioritera den egna politiska positionen framför en ansvarsfull hållning i krisfrågor – men det är precis den typen av politiska reflexer som aktiveras i en valrörelse, och som den här sidan varnade för i tisdags.
Och det är faktiskt precis samma sak som Alliansen ägnade sig åt under efterspelet till säkerhetsläckan hos Transportstyrelsen förra sommaren: Sakfrågan var ointressant, det enda viktiga var att någon skulle avgå. Men till slut kunde de inte ens enas om vem som skulle gå eller varför.
Alliansen underReinfeldt hade fel i många sakfrågor. Men de var åtminstone eniga, konsekventa och ansvarsfulla i sitt sätt att föra politik. Deras efterträdare är däremot så splittrade i både migrations- och regeringsfrågan att de hoppar på minsta möjlighet att visa en smula enighet.
Visst är det ett sätt att driva en valrörelse på. Men är det verkligen ett bra sätt att bygga en framtida katastrofberedskap? Och är det verkligen så vi vill att landet ska regeras?