Den borgerliga tankesmedjan Timbro har på senare år skjutit in sig på biståndspolitiken.
Det är en kampanj som tveklöst har påverkat regeringen.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har redan suddat ut gränserna för vad biståndspengar kan användas till.
Pengar som tidigare var öronmärkta för utvecklingsbistånd har i stället använts till skuldavskrivning för svenska företag, asylmottagning och militära operationer utomlands.
Därför är det hög tid att tala om vad biståndet faktiskt betyder. I Timbroretoriken målas det ut som ineffektivt och slöseri med pengar. Men i verkligheten handlar det om att lyfta utsatta människor.
Ett exempel är projektet "Dialog för Palestina", som drivs Olof Palme International Center sedan 2007.
Det är ett försök att skapa en kultur av samtal och dialog i ett samhälle där våld och hot länge har varit en del av vardagen.
I en nyutgiven bok berättar författaren Pernilla Ahlsén om projektet och några av de människor som berörs.
21-åriga Sheen Al Tanani är en av nio palestinier som intervjuas i Ahlséns bok:
"En gång höll jag en dialogutbildning där en av deltagarna var en kvinna som hade förlorat sin son i striderna mellan Hamas och Fatah. Hon var så arg och hade gått till klanens överhuvud för att kräva hämnd. Hon sa att hon hatade Hamas. Under kursen pratade vi mycket om hur man bäst läser en konflikt och vad det är för samhälle vi vill leva i egentligen. Det tog ett tag, men mot slutet av de där fyra dagarna insåg kvinnan att hämnd inte löser någonting. Att hat och våld bara leder till nya problem. Plötsligt kunde hon se att vi måste försonas, gå vidare och börja samarbeta för att undvika att fler palestinier förlorar livet."
Att stödja Sheen Al Tanani, 25-åriga Ibtihal Al Aloul och andra demokratiska krafter som arbetar för fred, försoning och dialog i Palestina framstår som en betydligt klokare investering för svensk utrikes- och säkerhetspolitik än att fortsätta skicka unga svenska soldater på militära utlandsuppdrag under Nato-flagg.