Den gångna helgen var jag i Köpenhamn. Det var inte första gången och förhoppningsvis inte heller den sista – som kvartsdansk har jag både släkt och vänner i Danmark, och jag hade hoppats att en resa dit inte skulle vara en anledning att skriva en arg politiskt text.
Det var det tyvärr – för vid Kastrup stannade tåget på stationen, och alla passagerare ombads i högtalarna byta till ett annat tåg. Det var inte helt sant: Lite längre fram på perrongen klev vi på exakt samma tåg, men först sedan alla passagerare hade vallats genom en passkontroll.
Det har alltid känts som om det finns något futuristiskt, nästan surrealistiskt, att ta tåget över Öresund. Det gjorde det nu också, men inte på ett positivt sätt. Att åka till Sverige kändes inte som att komma hem – det kändes som att anlända till en polisstat.
De nordiska länderna har sedan 1950-talet utvecklat ett tätare, fredligare och mer gynnsamt samarbete än kanske några andra länder i världshistorien.
Det är inte bara en fråga om praktiska och ekonomiska fördelar, som passfriheten och friheten att flytta var som helst inom Norden – det är framförallt en känsla av en gemensam identitet.
Vi talar, eller försöker tala, med varandra på våra egna språk. Vi kanske inte alltid håller med varandra om allt, men vi är överens om det allra viktigaste och att vi står på varandras sida oavsett hur världen runtomkring ser ut; det är inte fråga om någonting mindre än en gemensam, nordisk identitet.
På sätt och vis är det en identitet som är mer produktiv och mindre problematisk än våra respektive nationella identiteter. Man kan diskutera hur länge som helst om vad det egentligen innebär att vara dansk eller svensk – men att vara en del av Norden är så självklart att vi aldrig behöver undra vad vi menar med det.
Allt det är nu satt i fråga av de gränskontrollerna som infördes i stor brådska, med tveksam moralisk grund. Den nytta de gör i nuläget är ifrågasatt. De kostar skattebetalarna stora summor pengar varje dag, för att inte tala om det besvär, de förseningar och de ekonomiska förluster de ställer till med för medborgare och företag i Öresundsregionen.
Allt det är illa nog – men att de dessutom öppnar sig som ett sår mellan Sverige och Danmark, i den viktigaste internationella gemenskap vi har, är ingenting annat än en skandal. Det borde vara varje svensk regerings främsta intresse att avskaffa dem så fort det överhuvudtaget är möjligt.