Det finns tillfällen när idrott verkligen bara är idrott. De är ytterst sällsynta. För det allra mest är idrotten – precis som varje annan mänsklig kulturyttring – så djupt inbäddad i den samhälleliga kontext som den uppstår och utövas i, att de inte går att skilja från varandra.
Det man däremot kan göra, är att titta på idrotten, och använda den som en sorts förstoringsglas för att bättre förstå det samhälle som omger den: Allt som hamnar i elitidrottens strålkastarljus är så väl bevakat av media, så uppförstorat och så dramatiserat att det erbjuder nästan övertydliga illustrationer av vad som rör sig i vår samtid.
Så skulle man kunna se den tyske fotbollsspelaren Mesut Özil, som efter en lång och framgångsrik – krönt av rollen som nyckelspelare när Tyskland blev världsmästare i Brasilien 2014 – karriär häromdagen meddelade sitt beslut att sluta i det tyska landslaget.
Anledningen är inte sportslig. Özil är bara 29 år gammal, och har med all sannolikhet ett par år i den absoluta världstoppen kvar. Anledningen är – som han själv skrev i sitt avskedsbrev – det nedvärderande och rasistiska bemötande han har fått från delar av landets fotbollförbund DFB, och i synnerhet dess president Reinhard Grindel.
Så uttrycker Özil det själv: ”I Grindels och hans anhängares ögon är jag tysk när vi vinner, men en invandrare när vi förlorar... Finns det kriterier för att vara tysk som jag inte uppfyller? Min vän Lukas Podolski och Miroslav Klose kallas aldrig tysk-polska, varför kallas jag då tysk-turk? Är det på grund av Turkiet? Är det för att jag är muslim?”
I grunden för kontroversen finns det faktum att Özil inför VM ställde upp för ett foto med Turkiets i Tyskland mycket impopuläre president Recep Tayyip Erdogan – men lyfter man blicken en liten smula ser man att det här är en roll som Özil och många som delar hans bakgrund alltid har tvingats spela; 2010 utsåg han till ”Årets Bambi”, som ett lyckat exempel på integration i Tyskland, och de senaste årens framgångsrika landslag har ofta lyfts fram som positivt exempel på framgångsrik mångkultur i praktiken.
Så handlar idrott ytterst sällan enbart om idrott – och den som tror att kritiken mot Özil enbart kommer sig av Tysklands tveksamma insatser i årets VM behöver bara tänka tillbaka på vad som egentligen har hänt med samhällsdebatten i Europa mellan 2010 och 2018. På bara åtta år har rasistiska röster, särskilt de som är riktade mot Europas muslimer, tagit steget från utkanten in i mitten den politiska debatten.
Det är knappast nödvändigt att nämna att samma utveckling har skett i Sverige, och att den går att se inom elitidrotten här som där. Senast i det uppmärksammade drevet mot landslagsspelaren Jimmy Durmaz, men kanske framförallt i de mångåriga och tröttsamma diskussionerna om vad Zlatan Ibrahimovic ska, bör och får göra med sin roll och sin position.
I dagens läge kan det verka som om 00-talet var en oskuldsfull tid av lyckad mångkultur och integration. Men det vi måste minnas är att världen redan då var många människor som, med goda avsikter och mindre goda, tog sig rätten att bestämma idrottarnas identitet och möjligheter.
Och det allra sorgligaste med att läsa det avskedsbrev som Mesut Özil publicerat är kanske just att det är först nu som det han själv tänker och tycker står i centrum av diskussionen – innan har den alltid handlat om andras åsikter om vad han borde vara för dem. Ja, ännu sorgligare än att fotbollspubliken aldrig kommer att få se de precisa genomskärare som bara Özil kan slå på den allra största scenen igen.