Mycket talar för att vad vi just nu är med om en vändpunkt i världsekonomin.
Kanske kommer framtidens historieböcker att peka ut sommaren 2011 som det tillfälle då världen gick in i en ny ekonomisk era.
Man kan säga att världsekonomin förändrats i tre viktiga avseenden.
1. Standard & Poors nedgradering av USA:s kreditvärdighet kan ses som symbolen för den första stora förändringen - slutpunkten på ett halvsekel av amerikansk supermaktsdominans och början på en värld präglad av flera maktcentra.
De stora asiatiska jättarna Kina och Indien tar plats på världsscenen vid sidan av USA och Europa. Latinamerika och Afrika blir alltmer att räkna med.
Visserligen är USA-dollarn fortfarande den dominerande reservvalutan och efterfrågan på amerikanska obligationer är fortsatt hög.
Jakten på andra lösningar pågår dock febrilt. Allt fler länder accepterar inte längre att vara beroende av en valuta som är så instabil och behäftad med så stora osäkerheter som dollarn.
USA är fortfarande världens starkaste militärmakt. Men i spåren på nedskärningarna i offentliga budgetar kommer också militärutgifterna att behöva dras ned.
Det här är förstås inget som sker från en dag till en annan. När processen väl är inledd blir dock varje steg en bekräftelse på den förändring som är i full gång.
2. Den andra historiska händelsen är att den europeiska monetära unionen, EMU, ändrar karaktär.
Den kommer att bli antingen en fullfjädrad ekonomiskpolitisk gemenskap, där alla medlemsländers ekonomiska politik samordnas eller också bryter dagens eurozon samman och ett eller flera länder lämnar euron.
Dagens mellanläge, där medlemsländerna utsätts för samma räntepolitik utan att den ekonomiska politiken samordnas, är inte längre hållbar. Det visar den senaste tidens händelser övertydligt.
Trycket från marknaderna tvingar EMU-länderna att göra allt större insatser för att rädda euron och krisländerna. Med det har man vunnit tid men inte löst grundproblemet.
För varje nytt krispaket närmar sig sanningens ögonblick.
Förr eller senare måste EMU-länderna välja väg - antingen fastare sammanhållning eller separation.
Sverige är inte direkt inblandat, men vi påverkas naturligtvis ändå. Räkna med politiska kriser, ekonomisk turbulens och svagare tillväxt i EU.
3. Det tredje historiska med sommaren 2011 blir - hoppas jag - att politiken kraftfullare kommer att begränsa marknadens destabiliserande effekter på den reala ekonomin.
Erfarenheterna från finanskriserna demonstrerar hur farligt det är att låta marknadskrafterna svepa fram fritt.
Påståendet att reglering av finansmarknaderna långsiktigt skulle hämma dynamik och tillväxt har alltid varit tvivelaktiga. Efter årets kriser har de förlorat all trovärdighet.
Sommaren 2011 har visat att det inte är regleringar utan otyglade marknadskrafter som är det större hotet mot världsekonomin.