Nyligen gjorde SVT en granskning av vad som skett tio år efter att den statliga fastighetskatten avskaffats och ersatts av en kommunal avgift.
Bilden är tydlig. Vi har fått en betydande social och geografisk omfördelning, från fattiga till rika.
I enmajoritet av landets kommuner betalar husägarna idag mer i fastighetsavgift än vad de gjorde innan skatten togs bort 2007. I min gamla hemkommun Kiruna betalar husägarna 76 procent mer i dag än för tio år sedan.
I andra änden finns vinnarna, d v s de kommuner med husägare som fått minskade kostnader. Det handlar om de mest välbärgade områdena i landet, bland annat finansminister Magdalena Anderssons hemkommun Nacka men även min egen hemkommun Täby.
Jag har tidigare i NSD skrivit om hur jag, när jag åker in till jobbet i Stockholm, ser den ena lyxvillan efter den andra svischa förbi utanför tågfönstret. Jag passerar enorma förmögenhetsvärden, som ökar enskilda höginkomsttagares välstånd och i mycket liten utsträckning bidrar till vår gemensamma välfärd.
Det handlar om rikedomar som i vissa fall byggts upp av att skattepengar, avsatta till välfärdstjänster, omvandlats till vinster i riskkapitalbolag. Vinster vi tillsammans skapat som plöjts ner i ståtliga direktörsvillor, som idag rengörs och renoveras av lågavlönad arbetskraft till ett skattesubventionerat pris.
Detta är bara ett av ojämlikhetens ansikten. Ojämlikheten handlar också om pressade arbetsscheman. Kvinnodominerade arbetsplatser som skapar ohälsa. Arbetsoförmögna som blir utkastade ur en allt för stram sjukförsäkring.
Det handlar om växande regionala klyftor, där det ofta tar orimligt lång tid från ett nödsamtal tills ambulans eller polis dyker upp. Bristerna i vardagstryggheten i våra landsbygdskommuner och i storstädernas förorter och de växande förmögenheterna i Täby och Nacka hänger ihop.
Ska arbetarrörelsen klara av att återvinna det stöd som förlorats de senaste decennierna måste vi se denna verklighet. Ska vi kunna finansiera de nödvändiga framtidsinvesteringarna i välfärden måste vi samtidigt ha modet att via skatten omfördela resurser och rikedomar.
Det räcker naturligtvis inte med att enbart införa en mer progressiv fastighetsbeskattning. Men de förmögenhetsvärden som passerar mitt tågfönster när jag sitter på Roslagsbanan, och i väldigt lite utsträckning idag bidrar till vår gemensamma kassa, måste definitivt beskattas hårdare. Så enkelt är det.