Palme hos mig (…). Han sa sej ha blivit alltmer deprimerad inför utsikterna att bli min efterträdare. Han såg så många stora arbetsuppgifter i sitt departement framför sej som skulle bli hindrade av statsministerjobbets plikter. Att alltid jämka ihop, aldrig få ha en egen mening att driva och alltid ha en massa officiella plikter. Nu vill Palme ha rätt att dementera uppgiften om att han skall bli min efterträdare.”
Det är Tage Erlander som skriver detta i dagboken den 25 oktober 1968. Han gör ingen närmare reflexion, vi vet heller inte om han log när han skrev.
Mindre än ett år senare hade Erlander avgått och Palme hade efterträtt honom, både som partiordförande och statsminister.
Varför han ändrat sig, om han känt sig tvungen när ”partiet kallade” eller helt enkelt tänkt om lär vi aldrig få veta.
När Erlander skrev var det bara några veckor efter valet, det val som kom att bli hans klang- och jubelföreställning efter över tjugo år som statsminister .
50,1 procent av rösterna och egen majoritet – det du, Stefan Löfven…
Redan innan segern är bärgad kan han kosta på sig att vara nöjd. Ovanligt ofta i alla fall. Hans sista långa valturné, i den av hustrun Aina körda Amazonen, tycks också ha format sig till rena triumffärden. När Folkbladet räknat åhörarna till 4 000 i Umeå i slutet av augusti finner han det vara i underkant och att som VK bara ha fått det till 1 000 är ”skrattretande.”
1968 är ju ett laddat politiskt år, hemma såväl som internationellt. När Palme i februari demonstrerar sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadören tar det hus i helsicke. USA kallar hem sin Stockholmsambassadör för ”konsultationer” och från inhemskt högerhåll gör man sitt bästa för att utnyttja detta inrikespolitiskt, ett taktiskt misstag som Erlander inte döljer sin belåtenhet över.
Annars verkar han ta det mesta påfallande lugnt. Kanske för att han redan ser den egna befrielsens stund närma sig? När valsegern väl är klar inleder han faktiskt rena nedräkningen, ungefär som en lumpare räknar pinnar fram till muck.
Följer nyutkommen skönlitteratur gör han. En jämförelse mellan P O Enquists ”Legionärerna” och Birger Normans ”Ådalen 31” utfaller – orättvist tycker jag - till den förres fördel. Men Enquist är helt enkelt den starkare författaren, anser Erlander.
Själv försökte jag långt senare övertyga samme P O Enquist om att just han borde ge sig i kast med en biografi över Tage Erlander.
Han slog ifrån sig. Ett bättre porträtt än det Erlander själv åstadkommit i sina dagböcker går det aldrig att teckna, menade han.
Utgivningen börjar nu närma sig målsnöret. En viss avmattning har väl kunnat noteras. Luckorna där utgivarna tvingats ge upp inför tolkningssvårigheter har blivit allt fler. Erlander har också, till förfång för läsvärdet, blivit snällare, både mot andra och mot sig själv. Insikten om att hans noteringar skulle bli lästa har förmodligen bidragit.
Några volymer hade säkert med fördel kunnat slås ihop. Men som helhet är det svårt att inte ge P O Enquist rätt. Som inblick i en politikers tankevärld utgör dessa dagböcker ett unikt dokument.
De saknar också såvitt jag vet motstycke internationellt.