För statsminister Fredrik Reinfeldt är analysen av eurokrisen enkel. Några länder har misskött sina offentliga finanser och dragit på sig stora underskott.
Om de bara stramar åt och anpassar mun efter matsäck blir allt bra igen.
Det är bara det att den analysen inte håller.
Grekland bluffade sig visserligen in i euron och brottades med stora underskott redan i ingången till finanskrisen. Men det gäller absolut inte Irland och Spanien, två andra krisländer.
De hade koll på sina budgetar och överskred inte överenskomna gränser. Ändå har de drabbats av eurokrisen och tvingas nu med extrema statsskuldräntor strama åt sina ekonomier med skyhög arbetslöshet som resultat.
Det är alltså något annat som orsakat problemen och det är EMU-konstruktionen i sig.
Euron är ofullbordat projekt, eftersom medlemsländerna tvingas ha en och samma räntepolitik utan samordning av den ekonomiska politiken.
När några länder krisade under trycket av den finansiella härdsmältan förvandlades den gemensamma valutan till en tvångströja.
Varför säger då Fredrik Reinfeldt som han säger?
Den viktigaste förklaringen är att han annars skulle tvingas erkänna faktum, att den monetära unionen i nuvarande form inte fungerar.
Hård åtstramningspolitik - Reinfeldts medicin - får stora sociala konsekvenser, men leder högst osäkert till resultat.
En rad framstående ekonomer hävdar tvärtom att åtstramningsstrategin bara skapar en mer utdragen lågkonjunktur och djupare arbetslöshet i hela Europa.
Det politiska etablissemanget i Sverige har stora svårigheter att hantera eurofrågan. Till övervägande delen är det ju partier som sa ja till europrojektet i folkomröstningen.
Regeringen har en vice statsminister som vill kasta oss in i euroröran redan nästa mandatperiod.
Det stora regeringspartiet och det stora oppositionspartiet var båda för euron, men försöker nu distansera sig så mycket de kan.
En folkomröstning ska inte ske inom överskådlig tid, lovar de. Samtidigt säger de att euron vore bra för Sverige - på sikt.
Hur går det ihop? Vad är det som är så dåligt med EMU nu och som skulle bli så bra sedan? Måste inte i så fall europrojektet ändras? Hur?
De här frågorna borde väljarna få svar på.
I EU-frågan syns den just nu tydligaste skiljelinjen mellan höger och vänster i europeisk politik. Ska krisen lösas genom mer åtstramning i krisländerna som förstärker den redan djupa nedgången? Eller ska euroländerna solidariskt lösa problemen i ordnade former?
Socialdemokraterna har ett ypperligt tillfälle att kritisera den ensidiga åtstramningspolitik som alliansregeringen förordar. Moderaterna visar ju sitt rätta ansikte när man än en gång väljer budgetsaldot före jobben.
Men det förutsätter att Socialdemokraterna själva blir tydligare med vad de vill med euron.
Med högerns åtstramningslinje vet vi att bakom varje ny kris väntar ännu en kris.