Rikspolischefen Dan Eliasson har den senaste tiden ställt till med en del uppståndelse kring sin egen person. Senast var under Almedalsveckan, när han på frågan gällande vad han skulle göra om Jimmie Åkesson blev statsminister svarade att han skulle avgå och lämna sitt jobb så snart som möjligt.
Det är ett drastiskt uttalande från en av rikets främsta tjänstemän och har väckt en del kritik. En del av denna har varit befogad – till exempel Amanda Björkmans ledare i DN 13/7, vilken ställer frågan om tjänstemän verkligen ska blanda sig i dagspoliti-ska händelser på det sättet.
Annan kritik har – som så ofta när det handlar om just det partiet – varit lika onyanserad som ogrundad. Tyvärr är Lotta Grönings krönika i Expressen från den 6:e juli ett exempel på just det. Med ord som ”patetisk” och ”politruk” tar Gröning Eliassons uttalande till intäkt för ett slarvigt, illa formulerat och mycket svepande angrepp på såväl polisens arbete som Eliassons person.
Expressenkrönikören tar i från tårna, men skjuter fullständigt över målet.
I det läget är det bra att justiteminister Morgan Johansson (s) sätter ner foten och visar att han bevarar förtroendet för sin rikspolischef. Han noterar helt riktigt att yttrandefriheten faktiskt också utsträcker sig till statliga tjänstemän och menar även att de känslor vilka Eliasson ger uttryck för är förståeliga. Det är rimligt – för ett parti som gör en man som viftar med järnrör på stan till rättspolitisk talesperson går faktiskt inte att behandla eller prata om som alla andra.
Det tycks emellertid som om skiljelinjen i den här debatten, liksom i så många andra, i första hand handlar om i fall skribenten delar Eliassons uppfattning om Sverigedemokraterna eller inte.
De teoretiska argumenten om poliskårens förtroende och tjänstemannakårens neutralitet, eller för den delen yttrandefriheten, tycks fram-förallt vara slagträn för att stödja den egna uppfattningen om huruvida han har rätt eller fel.
Därför skulle jag vilja inskärpa i saken att det här inte bara är fråga om en rikspolischef och dennes politiska åsikter. Sådana har varje tjänsteman rätt till att ha och ge uttryck för – lika stor rätt som andra har att bemöta eller invända mot dessa åsikter.
Det som däremot är djupt beklagligt är att vissa tycks framföra åsikten att den svenska poliskåren ska vara helt neutral i förhållande till den politik som ligger till grund för deras arbete, en lika tyst som anonym förlängd arm åt staten vilken genomför vadän de som råkar vara folkvalda ber dem om.
En sådan inställning gynnar bara de sidor inom polisarbetet som är negativt och som har negativa konsekvenser – i Sverige och andra länder. Det gynnar kårandan, den blinda lydnaden och rädslan för att följa sina egna instinkter i stället för det järnhårda regelverket. Det vi behöver är inte en mer opersonlig poliskår, utan tvärtom en poliskår som vågar ta ställning och tala om vad de ser.
Jag är övertygad om att Sveriges poliskår är en brokig samling människormed skilda bakgrunder, värderingar och åsikter. De är tänkande och reflekterande personer som var dag ställs inför svåra val. Det vore både orimligt och en förlust för landet om det inte kom till uttryck i såväl deras arbete som i deras yttre samt inre kommunikation.
Ja, man skulle faktiskt kunna säga att den här frågan är så enkel som om vi vill ha ett samhälle där det är högt eller lågt i tak. För den som vågar att säga vad hen tycker även när det blir uppmärksamhet, uppståndelse och motstånd kring detta finns det ett gammalt vackert ord. Det ordet är civilkurage – och det är precis vad rikspolischefen Dan Eliasson har.