Elektricitet är en bristvara i Sydafrika

Leif Mettävainio jobbade tidigare med internationella frågor på GS Facket. I dag bor han i Port Elizabeth i Sydafrika.

Leif Mettävainio jobbade tidigare med internationella frågor på GS Facket. I dag bor han i Port Elizabeth i Sydafrika.

Foto:

Politik2016-03-24 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Det närmaste jag själv har varit en stor ekonomisk kris måste ha varit oljekrisen på 1970-talet. Det startade 1973 med att priset på olja chockhöjdes. Sverige som på den tiden var oerhört beroende av olja drabbades rejält. Folk hamstrade bensin och det infördes stränga bestämmelser att spara/ransonera på elektricitet.

Vi i min generation fick på allvar lära oss, ja vi fick stämplat i våra pannor att vi måste se till att släcka belysningen efter oss. Jag minns också att det var mörkt på gatorna eftersom antalet gatulampor halverades eller släcktes ner helt. Det var mörkt och kallt och man kunde se det vackra norrskenet tydligare än med ”störande” gatu­belysning.

Just det där med att se till att släcka och inte att slösa med belysningen lever jag med, det finns inpräntat, tro mig.

För många här nere i Sydafrika är el en bristvara, för dem är bristen och det höga priset en förbannelse, en kris som aldrig tycks ta slut. De har tak över huvudet men har inte råd med el och tvingas värma sitt badvatten och laga sin mat över öppen eld.

Årets första månader har varit extremt torra i stora delar av Afrika, också i Sydafrika. Uteblivet regn har drabbat jordbruket. Tillgången på baslivsmedel såsom grönsaker och potatis har begränsats på grund av små och blygsamma skördar.

Det här påverkar priset hårt och brutalt. För någon vecka sedan höjdes priserna på grönsaker med 60–70 procent.

Priset på potatis har stigit ännu mer, närapå fördubblats.

Den globala fattigdomsbekämpningen går åt rätt håll rent statistiskt. Antalet fattiga människor minskar, hurra! Tjusiga ord och vackra kurvor imponerar knappast på den del av jordens befolkning som ser sina liv och sin egen utveckling så stilla eller har fått ännu sämre förutsättningar att få sina livspussel att gå ihop.

Jag tror tyvärr att det aldrig har varit så jävligt att leva för den som är fattig just i dessa tider. Fattigdomen har gjorts mer synlig. Den som sedan tidigare haft mycket har fått mer och den som har lite sedan tidigare står och stampar på samma ställe.

Människor med olika förutsättningar och bakgrund kommer närmare varandra, utanför affärer, på gator och torg. Också i Sverige. Den som är fattig blir mer sedd än tidigare – sträcker ut sin hand och ber om hjälp!

Klasshatet består och ökar på vissa håll. I samband med att det uppmärksammades att det var 30 år sedan Olof Palme mördades så var tonen i medierna på sina håll hård. De värderingar som Olof Palme stod upp för förminskades och klasshatet lyste igenom i en del artiklar och kommentarer i traditionella och sociala medier.

Människors lika värde måste respekteras och försvaras varje dag. Björn Afzelius formulerar träffsäkert: ”Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej, för de flesta är det en livsnödvändighet”. Tack för ordet.