"Ett antal intrång av främmande ubåtar skedde på vårt territorium särskilt på 80-talet, men bara i ett fall kan en säker nationalitetsbestämning göras. Det gällde den kärnvapenbestyckade ubåten som gick på grund i Blekinge skärgård i oktober 1981. I övriga fall handlar det om sannolikheter, indicier och t o m ljud som senare visat sig komma bl a från simmande minkar och fiskstim. Både Sovjetunionen och Natosidan kan ansett sig ha skäl för att utföra intrång", säger Rolf Ekéus som bl a varit Sveriges Washingtonambassadör och lett en ubåtsutredning och en annan "Fred och säkerhet om svensk säkerhetspolitik 1969-1989" som presenterade sina betänkanden 2001 respektive 2002.
"Under kalla kriget samarbetade vi militärt med USA på två - endast två - områden, dels genom utbyte av militära underrättelser för att ge Sverige tid att mobilisera värnpliktsförsvaret i händelse av ett angrepp, dels rörande avancerad försvarsteknologi där vi var beroende av amerikanska komponenter. Det fick inte förekomma någon form av gemensam planering för samarbete i händelse av krig, vilket Tage Erlander deklarerade i riksdagen 1959. Det har hävdats att Erlander avsiktigt vilseledde svenska folket, vilket är ett skändligt påstående och felaktigt."
"De av den säkerhetspolitiska utredningen 2002 granskade hemliga dokumenten om den svenska militärledningens planering för försvaret av Sverige i händelse av krig i Europa visar att det inte under kalla kriget efter år 1959 fanns ett enda exempel på svensk förberedelse för operativ samverkan med Nato", framhåller Ekéus.
Ekéus svarar nu och vidhåller slutsatserna i sina utredningar som kritiserats i böcker av förre ÖB Bengt Gustafsson "Sanningen om ubåtsfrågan" (2010) och journalisten Mikael Holmström "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser" (2011).
"I november 1987 sökte ÖB Gustafsson förmå regeringen att utpeka Sovjetunionen som ansvarig för intrång i svenska territorialvatten. Statminister Ingvar Carlsson reagerade kraftigt mot denna överrumplingsmanöver och den ´vårdslösa och ansvarslösa handläggningen från militärens sida´. I maj 1994 anklagade statsminister Carl Bildt Ryssland och dess president för ubåtsintrång i svenska territorialvatten 1993 och våren 1994 och hotade med ´allvarliga konsekvenser´. 1993-1994 var sannolikheten att den nya ryska staten skulle utföra omfattande ubåtsoperationer riktade mot Sverige snarast obefintlig, och än tydligare demonstrerade en forskningsutredning att de påstådda ubåtsljuden i själva verket härrörde från minkar. Gustafssons bok är ett oblygt försök att försvara sina tillkortakommanden 1987 och att som statsministerns rådgivare 1994 med selekterade uppgifter peka i en riktning utan respekt för ubåtsfrågans komplexitet", menar Ekéus.
Ekéus har tagit del av ett amerikanskt riktlinjedokument från 1962 - som tidigare inte varit känt i Sverige och som hölls hemligt även för andra Natomedlemmar - om att USA var berett att i händelse av ett sovjetiskt angrepp komma till Sveriges försvar vilket var ett ensidigt och hemligt åtagande.
Denna amerikanska politik gällde fram till början av 80-talet. Ekéus anser att även Holmströms bok är vilseledande och ger ett exempel.
"Holmström gör en stor sak av frågan om ett svenskt exilhögkvarter lett av marinchefen sannolikt i Storbritannien. Exilhögkvarteret, som kanske borde kallas ´exilkontor´ skulle endast aktiveras i händelse av att hela eller stora delar av Sverige ockuperats av Sovjetunionen."
"I ett brev 1974 till USA:s ambassadör i Stockholm skrev utrikesminister Henry Kissinger att USA hade ett intresse att Sverige upprätthöll sitt oberoende, sin ekonomiska och militära styrka som väpnad neutral makt och alliansfritt, och att Sveriges politik hjälpte Finland till ett större handlingsutrymme gentemot Sovjetunionen", fortsätter Ekéus.
"Utrikesdepartementet inriktades på att med diplomatiska medel reducera motiv för angrepp från Sovjetunionen och dess allierade. Försvarsmakten har skött sitt uppdrag genom att inom angivna budgetramar utforma ett försvar kapabelt att motstå sådana angrepp. Olof Palme brukade säga att utrikespolitiken är vår första försvarslinje, medan försvarspolitiken är den andra. Dualismen diplomati och försvar tycks alltjämt hålla greppet över media och vissa akademiska miljöer", säger Ekéus.
"Det utrikespolitiska trovärdighetskravet var en central faktor. Om Sveriges alliansfrihet och neutralitetsavsikt inte skulle visa sig trovärdig i sovjetiska beslutskretsar skulle Sverige med viss sannolikhet kunna utsättas för angrepp från Sovjetunionen".
"I en storkonflikt skulle Nato inte kunna avstå annat än nominella styrkor till Sveriges försvar. Tvärtom ansågs det allmänt att Sverige i ett sådant läge skulle bli en militär nettobidragsgivare till väst", utvecklar Ekéus.
Rolf Ekéus anser att Sverige ska behålla sin militära alliansfrihet, och också utnyttja vår frihet mellan väststater och Ryssland till att skapa förtroende och försöka förhindra en isolering av Ryssland.