Revolten i Tunisien har sänt chockvågor genom HELA det diktatoriskt styrda Nordafrika och de feodala schejk- och kungadömena på Arabiska halvön. Men den avslöjar också Europas och USA:s dubbelspel i denna del av världen.
USA och EU talar om demokrati, men har i åratal stött diktaturerna vid Medelhavets södra stränder som ett värn mot "islamister" och verkliga och inbillade terrorister, och som en barriär mot oönskad invandring från det ännu fattigare svarta Afrika.
Ändamålet har fått helga medlen. EU har till och med bidragit till de fängelser som diktatorn Moammar al-Gaddafi spärrar in flyktingarna
i under oacceptabla förhållanden.
Pådrivande i detta vämjeliga samarbete är den f d kolonialmakten Italien, med premiärminister Silvio Berlusconi i spetsen.
Tunisien, Algeriet och Marocko är franska skötebarn. Frankrikes president Sarkozy var nära vän till den störtade diktatorn Ben Ali i Tunisien, och den franska utrikesministern Michèle Alliot-Marie lovade till en början att hjälpa Ali att "sätta upp tunisiska ordningsstyrkor"!
Till sist klev EU:s "utrikesminister", Catherine Ashton, fram och försäkrade att EU skulle "stå sida vid sida med tunisierna".
Egyptens diktator Hosni Mubarak, som styrt landet sedan 1981, är framför allt USA:s baby. Egypten är efter Israel det land som fått ta emot mest amerikansk hjälp under årens lopp. Jordaniens enväldige kung Abdullah II är en annan av USA:s och Europas kelgrisar i regionen, liksom kungahuset i Saudiarabien, vars medeltida styre accepteras trots grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Närmast att känna brandlukten är Algeriets president Abdelaziz Bouteflika som härskat sedan 1999. Marockos kung Mohammed VI undertrycker också mänskliga fri- och rättigheter, och har hittills kunnat göra det ostört. Han har också tillåtits fortsätta ockupationen av Västsahara. Kanske ökar trycket på Mohammed VI och andra envåldshärskare efter händelserna i Tunisien. EU har fått sig en läxa och blir förhoppningsvis mindre tolerant mot diktaturer i fortsättningen.
Förhållandena varierar, men ingen regim i regionen kan känna sig säker på att folket i längden kommer att acceptera förtryck, korruption och skriande ekonomiska orättvisor.
Lyckas tunisierna verkligen kasta av sig den gamla regimen och skapa ett fungerande folkligt styre, kan landet bli en fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern.