Häromveckan var jag på utbildning med 49 förväntansfulla kurskamrater i Port Elizabeths stadshus.
Till en början var det glest med deltagare i kurslokalen. Här räcker det inte med den så kallade akademiska kvarten, alltså att sparka igång lektionspasset 15 minuter efter utsatt tid. Jag har fått lära mig att vissa möten drar igång efter en, ibland två timmar efter utsatt tid.
Jag försöker vara flexibel och låter mig inte irriteras av tidstjuvar.
Nu var det utbildning i export. Under fyra intensiva dagar skulle möjligheter och fallgropar inom export avhandlas.
Det var en något skruvad känsla att vara deltagare på en exportutbildning i Sydafrika. Samtidigt är jag tacksam att få vara med, känner mig utvald, den enda svensk och europé som blivit uttagen av den sydafrikanska staten till utbildningen.
Ett kort grupparbete utkristalliserade vad vi som grupp och som individer vill åstadkomma.
En något äldre man berättade att han har identifierat ett land i Afrika som har brist på spik. Att exportera spik skulle kunna bli en bra affär kanske? Han lät frågan sväva i luften med någon slags förhoppning att någon skulle haka på hans djärva planer och kanske bli hans affärspartner.
En målmedveten kvinna som kränger skönhetskrämer vill nu på allvar prova sina vingar och sprida sina egna produkter till Tyskland. Det fanns också planer på att exportera kultur- och musikfestivaler till några länder i Östafrika.
Det fanns gott om idéer i gruppen.
Kursledaren var engagerad, fullkomligt lysande i sitt sätt att kommunicera. Han sammanfattade och avdramatiserade eventuella orosmoment i den djungel som finns omgärdad runt export med byråkrati och krångliga regler. Han visade genomtänkta och pedagogiska powerpointbilder från sin dator på den stora vita duken.
Det fanns en röd tråd i det hela, skickligt paketerat.
I vanlig ordning (min erfarenhet från kurser och konferenser i Sverige och andra länder) begär en deltagare ordet och frågar lite försiktigt om vi kanske kunde få de digitala bilderna mailade till oss eller kanske på en cd?
Kursledaren sken upp som en sol samtidigt som han motsägelsefullt skakade på sitt huvud. Han tog några steg tillbaka på det stora scengolvet och hämtade en uppsättning nytryckta böcker. Vi fick varsitt ex av hans bok.
Som gammal grafiker blev jag så klart glad. Tryckta läromedel är bra läromedel. Jag hävdar med bestämdhet att det tryckta ordet slår det mesta. En bok kan man läsa och har nytta av långt efter kursen avslutats.
Nu undrar säkert vän av ordning vad jag har för planer, vad tänker jag exportera från Sydafrika till Sverige? Vi får se. Innan något (eventuellt) kan bli aktuellt krävs det ett antal undersökningar och en hel del marknadsföring.
Det kan bli något för snacksbranschen att bita i, kan jag avslöja.
Det här är min sista krönika för i år. I likhet med förra julen hoppar vi i familjen över julklappsköpandet åt varandra, det blir inga röda paket med vita snören som Sven-Ingvars sjunger om. Vi ska umgås med varandra, äta en och annan pepparkaka samt göra vårt bästa för att sprida ljus och värme åt bättre behövande.
God jul och gott nytt år!