Att inte ha ett jobb att gå till. Avsaknaden av arbetskamrater, en uppgift att ansvara för, och en ekonomi som tryter. Den ständiga oron, pusslandet och försöken ansträngningarna att få jobb men att istället få höra att ”vi har gått vidare med en annan sökande”
2005 delade jag den erfarenheten med 7,8 procent av befolkningen, i dag är vi nere på 6,7 procent.
Då hette det att ”öka incitamentet” till att söka arbete, det måste ”löna sig att arbeta”. Mer rakt på sak uttryckte en tidigare riksdagskollega för (M) sig inför sommaren då han talade om att ”nu går Moderata ungdomarna till jobbet medan socialisterna går till badstranden”. Alltså att en del inte tar arbete för att de är lata. En filosofi som ledde landet under åtta år, dem fungerade inte särskilt väl. Arbetslösheten nådde sin peak 2010 med 8,6 procent, trots högkonjunktur åren innan.
Allvarligt. Det lönade sig att arbeta, rent ekonomiskt.
Jag vet det. Jag tog som arbetssökande varje timme jag kunde få, för ekonomin, för att slippa ”hål i CV:t” och att få chansen att visa vad jag kunde.
75-dagarsregeln som den borgerliga regeringen införde var direkt kontraproduktiv. Tackade du ja till varje timme riskerade man att snabbt bli utan försäkring.
Och så länge vi tillåter att det finns deltidsarbeten, behövs också en försäkring som fungerar mot det systemet. En av de första motionerna jag skrev som ledamot.
Nu skrotar samverkansregeringen denna regel. För att det alltid lönat sig att arbeta.
Genom mina händer har de senaste åren passerat handlingar och förslag som visat på omfattande fusk. Men det är inte arbetslösa och sjuka vi talar om, det visade sig vid utvärdering inte alls stämma med påstådd omfattning.
Det vi hanterar i skatteutskottet handlar om långt mycket större belopp. Internationell skatteflykt och aggressiv skatteplanering för miljarder. Vi arbetar nu intensivt internationellt för gemensamma regler och skattemyndigheterna får ett särskilt uppdrag för att se till att fler betalar skatt när de ska och där det ska.
Enligt vår mening ska samhället ge förutsättningar och ställa krav. Det är ett måste för att vi ska känna tillit till de gemensamma, utan den undergräver vi trovärdigheten för det som vi alla har nytta av.
Fler som gör rätt för sig ger mer resurser till gemensamma investeringar som ger förutsättningar för såväl individer som företag.
Synen på problemet påverkar besluten. Det spelar roll vem som styr. Tro inget annat.