Äldrepuckeln, äldrevågen - eller helt enkelt "köttberget"...
Den ökade andelen äldre i befolkningen har många namn.
Av den mångåriga diskussionen kan man lätt få intrycket att politiker och myndigheter redan förberett sig för det som komma skall, nämligen att antalet äldre än 85 år i Sverige fördubblas fram till 2050.
Glöm det. Så är det nämligen inte alls.
Det framkom tydligt på det seminarium Socialdemokraterna nyligen genomförde om välfärdens finansiering.
Den starka ökningen av antalet äldre 85+ väntas innebära att välfärdskostnaderna skjuter i höjden.
Skattekvoten skulle behöva öka med i storleksordningen 5 procent till år 2035 (tillbaka till läget år 2000), enligt Sveriges kommuner och landsting.
Men i stället för att mentalt och organisatoriskt förbereda svenska folket på utmaningen för de offentliga finanserna går den borgerliga regeringen åt motsatt håll och sänker skatterna.
Det är ett recept för framtida kaos.
Den vård som ges de äldre de sista åren kan praktiskt taget ingen betala med egna pengar. Privata lösningar skulle dessutom betyda att klassamhället går i repris på ålderns höst.
Fungerande solidariska system måste alltså byggas upp för att klara framför allt vården i livets slutskede.
Men politiker vill inte gärna ta i dessa frågor eftersom de är besvärliga. De uppoffringar som behöver göras måste ske nu, de politiska vinsterna kommer först senare.
Ofta sägs att det råder enighet om hur vården ska finansieras.
Kanske i ord. Men bakom orden finns stora skillnader i värderingar om hur mycket vi ska betala solidariskt och hur mycket som var och en ska bidra med själv.
Vilka ska betala, hur mycket och på vilket sätt är knäckfrågorna.
Det är ju inte det att Sverige och svenskarna inte skulle ha råd med en bra äldreomsorg och en bra äldrevård.
Våra samlade inkomster fördubblas vart 30:e år. Problemet är alltså inte att pengarna inte skulle räcka till utan vad den ökade köpkraften används till.
Det mest närliggande för att finansiera gemensamma åtaganden är förstås att höja skatten. Samtidigt hävdar många bestämt att det inte går.
Men alla andra alternativ - egenavgifter, nedskärningar i annan verksamhet - har också nackdelar.
Anna Hedborg, tidigare socialförsäkringsminister, tycker att det ska införas en äldrevårdsförsäkring. Om folk vet att pengarna används just till äldrevård då ökar acceptansen att betala.
Det är möjligt. Men det viktigaste är att politikerna vågar ta i frågan nu och börjar diskutera lösningar.
För precis som Anna Hedborg påpekade: "Det kommer att kosta mera."
Pengar är dock inte det enda. Det behövs också fler människor som kan och vill arbeta med att ta hand om de äldre.
Då duger det inte med dåliga löner och usla arbetstider (delade scheman till exempel). Kommuner och landsting måste bli attraktiva arbetsgivare och erbjuda konkurrenskraftiga villkor.