Det finns tiggare även i Bryssel

Marita Ulvskog är Europaparlamentariker (S). Hon kommer ursprungligen från Norrbotten och skriver regelbundet i NSD.

Marita Ulvskog är Europaparlamentariker (S). Hon kommer ursprungligen från Norrbotten och skriver regelbundet i NSD.

Foto: Kurt Engström

Politik2015-04-14 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Jo, det finns gott om tiggare också i ­Bryssel.

Kommer man tidigt till EU-parlamentet vid Place Luxembourg så har de inte ­hunnit plocka ihop sina täcken och väl använda sovsäckar i något av de vindskyddade hörnen.

Jag har aldrig sett någon som kört iväg dom. Men senare på dagen syns dom på andra ställen i stan.

Så här ser det ut i hela Europa och många frågar sig varför.

Men med 26 miljoner öppet arbetslösa och mer än 100 miljoner människor som lever nära eller under fattigdomsgränsen inom EU så vet vi väl egentligen svaret:

De allra fattigaste, de mest utstötta, de som ­under långa perioder kunnat försörja sig på låglönejobb inom exempelvis jordbruket i EU – ­efter den ekonomiska krisen får de inga jobb, de har ingen utbildning, inga tillgångar, inga säkerhetsmarginaler.

Och en del av dom är romer.

Efter kriget kom många människor från Finland till Norrbotten. Det var slutet av 40-talet, början av 50-talet. Hela familjer eller ensamma mammor med barn som förlorat sina pappor i kriget sökte tryggheten och jobben

Några var romer som förlorat familjer och försörjning. De fick jobb i gruvorna, på järnverket, på sjukhus och Konsum. Det var inget märkvärdigt, det var vardag.

I dag finns inte jobben där. Inte i Norrbotten, inte i andra delar av Europa.

I EU-systemet har det fattats beslut om pengar till romer i bland annat Rumänien. Hundratals miljoner. Men för att pengarna ska betalas ut måste det finnas myndigheter och system – och i bästa fall jobb och utbildningar – som fungerar i andra änden.

Det finns inte än. Det starka och öppna ­samhälle som vi byggt här hemma under många ­decennier är en utopi för många andra. Därför blir en hel del av dessa stödpengar inte använda.

Det måste förstås ändras. Vi måste sätta press på, och hjälpa, länder som Rumänien och andra att bli bättre fungerande samhällen. Det är en förut­sättning för sociala investeringar och andra ­insatser som ger jobb och samhällsstrukturer som är till för alla.

Hittills har det varit svårt. Men det går.

Ska pengarna kunna göra nytta måste det dock vara självklarare än det är just nu att ­romer är som alla vi andra: Vi längtar efter våra barn, vi fryser när det är kallt, vi hungrar när vi inte får mat – vare sig vi är rumäner eller ungrare, malmbergare eller lulebor. Vi är helt enkelt ­människor.