Häromveckan gick regeringen ut och aviserade att 900 jobb i staten skulle flyttas ut från Stockholms innerstad. Det utgör ungefär 0,3 procent av alla statligt anställda. Det blev ett ramaskri.
I ”Godmorgon, världens” panel var i stort sett alla emot, med något nostalgiskt om det heliga med huvudstaden.
Jag kommer själv från Skåne och har arbetat fem år i Norrbotten.
Sedan lång tid tillbaka arbetar jag i Stockholm och mina barn pratar glatt Stockholmsdialekt. Men jag har så svårt att förstå föreställningen om att alla statliga myndigheter måste finnas just här.
Själv har jag jobbat åt en minister på regeringskansliet. Att det, liksom riksdagen, vinner på att ligga i Stockholm köper jag, även om jag tycker Anders Sundströms mini-utlokalisering till Piteå på 90-talet var skojig.
Men varför måste sex av tio huvudkontor ligga i Stockholm eller Uppsala? Tar man bort länsstyrelser och lärosäten är det åtta av tio.
Det kanske var sin sak när vi bara hade två lärosäten i landet, med Uppsala och Lund, och vägar och järnvägar var usla och digitaliseringen ett okänt fenomen. Men i dag ...
Nu har vi närmare 50 lärosäten runt om i hela landet. Två av tre högskolestuderande utbildas utanför Stockholmsområdet. Då lär det finnas välutbildade människor i hela landet som kan uppfylla statens magiska krav på ”förtjänst och skicklighet”.
”Men, kan vi inte nöja oss med att lägga nya myndigheter ute i landet”, tänkte någon i ”Godmorgon Världens” panel. Jo, jo, men så vansinnigt många sådana kommer ju inte till ...
”Men kan vi inte slimma mest i Stockholm och Uppsala då?” Jo, visst, men det är ju inte precis det som sker. Mellan 2008 och 2014 fick Stockholm flest och Uppsala tredje flest nya statliga jobb och sammanlagt mer än 10 000 nya. På många andra håll minskade de rejält. Procentuellt ökade antalet statliga jobb mest i ... Uppsala!
Ändå är varken Skåne eller Norrbotten de som är njuggast behandlade. Det är Halland, Blekinge, Kalmar län, Västernorrland och Gotland. Alla med högskolor eller universitet med ambitioner.
Samtidigt kan man inte kräva att de, vars jobb bara plötsligt flyttar till en annan del av landet, bara kan flytta med. En modern arbetsgivare förstår att ta till sig digitaliseringen och förstår att de anställda är den största tillgången och har ett liv utanför jobbet. Då måste man ge rimliga villkor både för de som stannar och byter jobb och de som flyttar med.
Där är vi inte i dag och det är hygienkrav att ställa på en modern arbetsgivare.