Räcker stödfonderna? Kommer krisländerna att klara sig? Är åtgärderna tillräckliga för att stabilisera eurozonen?
EU-ledarnas förslag till ny budgetpakt gav upphov till en skur av frågor. Svaren har skiftat, men omisskännlig i alla kommentarer är den starka undertonen av misstro.
Debatten och medierapporteringen har fokuserat på krisländernas underskott och skuldsättning.
Viktiga frågor - visst - men man missar, märkligt nog, den allra viktigaste: Hur ska den politik se ut som får eurozonens ekonomier på rätt köl igen?
Är budgetunderskotten och skulderna det stora problemet? Kommer Europa att med bara lite mer nedskärningar och åtstramning kunna komma ur krisen inom överskådlig tid?
Nej, så är det ju inte. Åtstramningspolitiken angriper överhuvudtaget inte grundproblemet, som är valutaunionens oförmåga att hantera olikheterna mellan eurozonens ekonomier.
Tyskland (och Anders Borg) tror att allt blir bra om krisländerna bara stramar åt. Men Grekland, Spanien och Italien har också stora underskott i sina utrikesaffärer. De är alltså inte konkurrenskraftiga och har mycket små chanser att bli det inom rimlig tid med nuvarande politik.
Samtidigt går Tysklands med stora överskott (som man bl a skaffat sig genom att sälja till krisländerna!).
På något sätt måste överskottsländerna inse att de också är en del av problemet om inte en död hand ska lägga sig över europeisk ekonomi för lång tid framöver.
Det här perspektivet syns sällan i den svenska debatten, men däremot i anglosaxisk. Här några röster:
Martin Wolf, finansredaktör på brittiska Financial Times:
"Eurozonen har ingen trovärdig plan för att ordna bristerna i eurozonen, förutom ökad budgetåtstramning. Den gemensamma valutan kommer att bli liktydigt med lönesänkningar, skuldminskningar och utdragen lågkonjunktur."
Kevin O´Rourke, professor i ekonomisk historia, Oxford:
"Att lägga hela anpassningsbördan på underskottsländerna är ett recept för katastrof."
Joseph Stiglitz, amerikansk Nobelpristagare i ekonomi:
"Neddragningar i offentlig sektor idag löser inte problemet med gårdagens utsvävningar, de driver bara ekonomier in i djupare recession. "
De här åsikterna speglar visserligen en specifik ekonomtradition med keynesianska rötter. Men de citerade personerna är inga fundamentalister som tror att ökad efterfrågan är lösningen på alla problem.
De ser också nödvändigheten av att minska budgetunderskotten, men att det inte får ske till priset av att tillväxten stryps.
De fruktar att Europas politiker med sin politik skriver ut en utdragen hästkur av nedskärningar och arbetslöshet för hela euroområdet. En politik som i sin tur riskerar att driva fram ökade sociala spänningar och främlingsfientlighet. I förlängningen hotas hela europrojektet.
Räkna alltså med att det blir värre innan det blir bättre.