Ord är viktiga. Vi färgsätter världen med våra ord. Med vårt språk kan vi förtrycka, förklara och förändra. Därför är den ”trumpifiering” vi just nu ser av det politiska språket så oroande.
Att exempelvis kalla en politisk meningsmotståndare för ”jävla hora” är självklart inte acceptabelt. Det är ett uttryck för värderingar som är allt annat än demokratiska.
Klass- och könskampen utspelas i språket. Men inte bara där. Maktrelationer märks också i ögonkast, stresshormoner och förslitningsskador.
Vi lever med olika maktordningar in på bara skinnet. De avgör såväl vår livsinkomst som vår, av myndigheterna definierade, arbetsförmåga.
Som välfärdsutredare vid LO ser jag exempel på detta varje arbetsvecka. Ohälsan har en tydlig klass- och könstrappa. Ohälsan gror i glappet mellan ökade krav och minskad makt.
Det är kvinnor i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet som idag drabbas hårdast när arbetsvillkoren, sjukreglerna eller Försäkringskassans praxis skärps.
Men maktordningen gör inte bara avtryck i sjukförsäkringens regler, utan verkar ända in i vårt självförtroende. Klass- och könsmaktsordningen spelar roll. Kapitalismen och sexismen är tillstånd i världen och i själen.
Men där inom oss bor även något annat. Där finns vår längtan, vår nyfikenhet och också en sund vrede som vänder sig mot den maktutövning vi utsätts för. Denna vrede möter jag varje gång jag samtalar med fackligt aktiva i vårt land.
Vi möts i livserfarenheterna, kunskapen om sakernas tillstånd och i berättelserna om varför vi är som vi är.
Någonstans där i det mötet hämtar tankarna på jämlikhet, solidaritet och demokrati sin kraft. Någonstans där inom oss bor en dröm som Makten inte kunnat disciplinera. En dröm om en framtid där vi alla tillåts förverkliga våra bästa stämningar längtan.
Kalla det en utopi, om du vill. Det har många makthavare gjort tidigare i historien. Men för de flesta fackligt aktiva jag känner är den utopin fortfarande levande.
Att jobba på fackligt uppdrag är att ställa sig i det konstruktiva missnöjets tjänst och inse att det är skillnad på vrede och vrede. En arbetarrörelse som inte står i ständig opposition mot ojämlikhet och förtryckande maktstrukturer har inget existensberättigande.
Det finns en hel del berättigad vrede över växande orättvisor och klassklyftor i detta land. Men det är en vrede som kräver mer jämlikhet och demokrati, inte mindre