För den som följer den svenska politiska debatten dessa svenska sommarveckor måste det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att utläsa att det snart bara är en månad kvar tills det hålls allmänna val till riksdag, landsting och kommun.
Temperaturen i valdebatten är nämligen lika låg som den i luften har varit hög, och de få utspel som görs är ungefär som de regnmoln vi ser på himmelen; de är små, få och får knappast några kvardröjande konsekvenser.
Samma sakgäller opinionsmätningarna: Under onsdagen presenterade både DN i samarbete med Ipsos och SVT i samarbete med Novus nya opinionsmätningar. De lär inte ge ifrån sig några större ringar på vattenytan – totalläget är på det stora hela oförändrat och fortfarande lika oklart som det är oavgjort.
Naturligtvis ger de upphov till vissa spekulationer: Kan det vara så att det extrema vädret har gett Miljöpartiet fått en skjuts av sommarens extrema väder? Och ser det inte ut som om Kristdemokraterna kommer att få det hopplöst svårt att nå upp till fyraprocentsspärren ändå?
Dessa spekulationer har framförallt något pliktskyldigt över sig: Någonting ska man ju säga eftersom det nu har kommit en mätning, men eftersom ingen av de förändringar som har konstaterats är statistiskt säkerställda – det vill, om man ska vara helt noga, säga att det inte har skett några förändringar alls – är det bäst att inte säga för mycket.
Vi kan vara övertygade om att tystnaden från partiledare och politiska företrädare inte är något sammanträffande. Efter Almedalsveckan går det politiska Sverige liksom resten av landet in i en sorts behaglig sommardvala: Det är ingen mening med att presentera några stora politiska nyheter, när halva landet är på semester långt borta från sina morgontidningar, arbetsplatser och från att slå på radion när de vaknar på morgonen.
Och fast det inte är något man pratar om, så behöver politiker liksom andra människor också ha en smula ledigt. Fem veckors semester är lagstadgat, och gudarna ska veta att de kommer att behöva samla sina krafter inför den valrörelse som snart kommer att dra igång på allvar.
För att den kommer att dra igång snart råder det ingen som helst tvekan om – och det är desto mer spännande eftersom vi fortfarande inte vet vilken valrörelse vi kommer att få i år. Vilka frågor är det som får dem som tvekar mellan partierna och blocken att tveka? Kommer det att komma några avgörande nyheter inom eller utom landet, som vänder spelplanen upp och ned?
Vi vet det inte än – men vi vet att det kommer. Och frågar du mig så finns det faktiskt en sak som redan står klar, och det är att det här valet mer än något tidigare handlar om en enda sak: Om regeringsfrågan.
Och den här gången är den inte bara ett val mellan skattesänkningar och välfärd, om satsningar eller att spara krona för krona. Det är ett vägval med betydligt allvarligare konsekvenser än så.
Vi ser just nu en borgerlighet som är beredd att ta hjälp av extremhögern för att erövra regeringsmakten och driva igenom sin politik. Det är kortsiktigt, det är oansvarigt, och det är någonting helt nytt i svensk politisk historia. Därför handlar det här valet inte bara om vilken ekonomisk politik vi vill se de närmaste fyra åren. Det handlar om hur vi uppfattar oss själva. Det handlar om vilka vi är. Och det handlar om vilka vi vill vara i framtiden.
Det borde vara tillräckligt för att väcka även sömnigaste väljare ur sommardvalan nu.